Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott
I Almodovars underbara film om Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott- är kvinnorna lidelsefulla passionerade och klart tossiga, allihopa på sitt sätt.
I min släkt är och har kvinnorna också varit på gräns till nervsammanbrott genom tiderna-lidelsefulla på något vis och klart tossiga, även vi Men mer rädda, tänker jag, än passionerade. Men det kanske är skillnad på Sverige och Spanien - om vad som driver oss till nervsammanbrottets gräns?
I Sverige är förnuftet hyllat- och kanske är det orsaken till vår rädsla. Inför allt oförnuft vi möter inom oss och utanför oss.Förr som nu.
Kvinnorna i min släkt har ofta varit beroende- av sina män, närmaste släkt, andras gillande och tyckande, status och yrkesprestationer- men framförallt av lugnande.Det har knaprats friskt på allt från valium till antidepressiva, Från ett par dämpande Sobril till några uppiggande Treo Comp. Numera går det bra med vin också- nu när det är mer tillåtet för även kvinnor att fly in ii alkoholens dimmiga famn .Ångest och rädsla har följt min släkt och många andras också, naturligtvis. Men vi är lite i särklass när det gäller vår nervklenhet. Vi är klart mer neurotiska än förnuftiga. Åtminstone när vi väl hade råd att välja bort bondförnuftet i början av förra seklet. Hade Freud varit nära oss hade vi nog fått diagnos hysteria allihopa. Och våra ängsliga liv skildras fint av Woody Allen, som är en tvillingsjäl till oss allihopa.
Jag färdas själv ofta mellan förälskelsens eufori och ren ängslighet över ovidkommande detaljer. Som en fjäril flyger jag lätt mellan alla ting som jag kan besjäla-tills jag blir alldeles utmattad och väldigt trött i vingarna. Är diagnosticerad av psykolog som HSP-person. Hyperkänslig, alltså För det mesta på väldigt mycket gott. Att ha en superkraft är juoftast det Men ibland på ont då saker blir röriga och förstorade- där andra rycker på axlarna och går vidare- så kan jag fastna och ha svårt att komma loss. Och då är sammanbrottet, det nervösa, alltså -väldigt väldigt nära Rätt Ofta,dessutom.
Men där min gammelmostrar satt fast i sin tids konventioner i en småstad, lever jag i en annan sorts tid och ett annat sorts liv. På en annan sorts plats,.Så jag kan kosta på mig sprickor i min fasad och behöver därför bara knapra Atarax mot min nervösa klåda när jag är utmattad Annars går det bra att vara lidelsefull och tossig om dagarna- men så är jag ju på väg att samsas med mitt eget oförnuft ,Jag tar det inte så personligt längre
Och kanske är det så att sammanbrottet är nära för de som kan och egentligen vill känna och leva fullt ut, I både Sverige och Spanien. Så jag är faktiskt lite glad i alla mina kvinnor på gräns till nervösa sammanbrott i min släkt- de protesterade på något vis, sitt vis- åt sitt knepiga kvinnoliv i sin samtid
I Almodovars underbara film om Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott- är kvinnorna lidelsefulla passionerade och klart tossiga, allihopa på sitt sätt.
I min släkt är och har kvinnorna också varit på gräns till nervsammanbrott genom tiderna-lidelsefulla på något vis och klart tossiga, även vi Men mer rädda, tänker jag, än passionerade. Men det kanske är skillnad på Sverige och Spanien - om vad som driver oss till nervsammanbrottets gräns?
I Sverige är förnuftet hyllat- och kanske är det orsaken till vår rädsla. Inför allt oförnuft vi möter inom oss och utanför oss.Förr som nu.
Kvinnorna i min släkt har ofta varit beroende- av sina män, närmaste släkt, andras gillande och tyckande, status och yrkesprestationer- men framförallt av lugnande.Det har knaprats friskt på allt från valium till antidepressiva, Från ett par dämpande Sobril till några uppiggande Treo Comp. Numera går det bra med vin också- nu när det är mer tillåtet för även kvinnor att fly in ii alkoholens dimmiga famn .Ångest och rädsla har följt min släkt och många andras också, naturligtvis. Men vi är lite i särklass när det gäller vår nervklenhet. Vi är klart mer neurotiska än förnuftiga. Åtminstone när vi väl hade råd att välja bort bondförnuftet i början av förra seklet. Hade Freud varit nära oss hade vi nog fått diagnos hysteria allihopa. Och våra ängsliga liv skildras fint av Woody Allen, som är en tvillingsjäl till oss allihopa.
Jag färdas själv ofta mellan förälskelsens eufori och ren ängslighet över ovidkommande detaljer. Som en fjäril flyger jag lätt mellan alla ting som jag kan besjäla-tills jag blir alldeles utmattad och väldigt trött i vingarna. Är diagnosticerad av psykolog som HSP-person. Hyperkänslig, alltså För det mesta på väldigt mycket gott. Att ha en superkraft är juoftast det Men ibland på ont då saker blir röriga och förstorade- där andra rycker på axlarna och går vidare- så kan jag fastna och ha svårt att komma loss. Och då är sammanbrottet, det nervösa, alltså -väldigt väldigt nära Rätt Ofta,dessutom.
Men där min gammelmostrar satt fast i sin tids konventioner i en småstad, lever jag i en annan sorts tid och ett annat sorts liv. På en annan sorts plats,.Så jag kan kosta på mig sprickor i min fasad och behöver därför bara knapra Atarax mot min nervösa klåda när jag är utmattad Annars går det bra att vara lidelsefull och tossig om dagarna- men så är jag ju på väg att samsas med mitt eget oförnuft ,Jag tar det inte så personligt längre
Och kanske är det så att sammanbrottet är nära för de som kan och egentligen vill känna och leva fullt ut, I både Sverige och Spanien. Så jag är faktiskt lite glad i alla mina kvinnor på gräns till nervösa sammanbrott i min släkt- de protesterade på något vis, sitt vis- åt sitt knepiga kvinnoliv i sin samtid
RSS Feed
