Jag har lagt mig till med en liten vana med åren. Att titta på mig själv. ställa mig utanför mig och betrakta mig lite. Med huvudet en aning på sned- för att få ett nytt perspektiv på vem jag är och vad jag gör av dessa mina dagar här i livet.
Jag ser att dagarna då jag varit i mycket jobb, och det susar i öronen –då grusar det i själen. Kreativiteten liksom bromsas innan den ens kommer igång.
Flöde finnes icke.
Jag skulle utifrån sett säga att jag efter en arbetsdag är rätt dum i huvudet. Korkad, trög och lättmanövrerad. Ett enkelt offer för manipulationer. Typ Tv-program. Eller Aftonbladets löpsedlar.
Dagar i stillhet eller i långsamhetens lov befrämjar däremot min skaparkraft. Det liksom killar i mig att få komma igång. Stirrar oseende på det vita arket och börja fylla det. Seendes. Vidvinkel med skärpa
Fota och filtrera fram känslor och sinnesuttryck ur en blomma eller gren. Färger och former dansar framför min kamera.
Jag känner mig lycklig och tillfreds. Och faller inte lika lätt till föga för någon annans drag. Jag tänker själv. Och Agerar själv- inte bara Reagera i efterskott på andras uttryck.
Om jag skulle vara konspiratoriskt lagd, vilket jag är somliga dagar – så skulle jag säga att det finns en hjärna bakom detta. Att vi arbetar 5 dagar och är ledig i bara 2. Vi blir så lätta att ha att göra med när fördumning pågått en längre tid. Ser inte det absurda i verkligheten runt om oss. Sväljer snällt orättvisor. Rapar entonigt samhällsnormer som om de vore en sorts naturlag..
USA lyckades med det Sovjetunionen aldrig kunde drömma om- en totalitär stat där människor ber om att få bli kontrollerade genom ständig bekräftelse. Genialt. Om man vill att dumheten skall fortgå. Och det vill inte jag. Jag otrivs med att vara dum helt enkelt.
Jag tycker om att tänka. Vandra på nya stigar och övervinna snårigheter i mitt liv.
Men det förmår jag bara efter hämtat kraft och mod ur vilan-då rör jag mig i min riktning, mot mitt nära håll. I min egen takt.
Visst kan jag tjusas av farten i arbetslivets hetsiga intensiva rörelser- men jag finner mig snärjd och snar till utmattning. Då blir dumheten blir min enda tröst och snuttefilt att hålla vid mitt hjärta. Och då lurar helvetet bakom krönet- trots att jag befinner mig i arbetslivets välsignelse. Heltid. För Alltid. Och då hamnar jag i ett slags Dåtid i mig själv, på något vis….
RSS Feed
