Recension av
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Svetlana Aleksijevitj
Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj säger sig i början av boken att har Dostojevskijs frågeställning ” Hur mycket mänskligt finns det inom en människa? som en röd tråd i sin repotagebok om de kvinnliga soldaterna som slog på Sovjetunionens sida i Andra Världskriget. Över en miljon kvinnor var i aktiv tjänst i kriget. Här kommer 400 kvinnors minnesfragment i dager. – Svetlana låter dem berätta den kvinnliga soldatens historia. Den som inte trycktes i historieböckerna. Utan tystades ner- då krig inte är en affär för kvinnor. Inte riktiga anständiga kvinnor. De som inte var inte vackra på det vanliga värnlösa sättet. Både männen som stridit vid deras sida och kvinnorna som stannat hemma vände sig bort från många av de hemåtvändande kvinnliga krigarna.
Stoltheten byttes mot skuld och skam. Och tystnaden blev ett sätt att glömma.
Dostojevskijs frågeställningen väckte förstås kioskfilosofen inom mig. Och så började jag läsa för att få ledtrådar till hur mycket mänsklighet det kan rymmas inom en människa…
De var de unga kvinnorna som gav sig av till fronten. De flesta var ivriga att strida mot den hatade fienden- fascisten, tysken. Stolta över sitt land drar de i krig-tom de som har små barn med sig väljer att kriga. För Sovjetunionen. För en framtidstro och vilja.
Flickorna är så unga att deras bild av kvinnlighet bara innefattar att vara fin i en vacker klänning. Längtan efter konfekt. Och inte så mycket mer.
De offrar mycket, sina kärlekar, familjer t o m barn för kriget skull. Precis som männen. Boken säger sig ge kriget ett kvinnligt ansikte. Svetlana menar att kvinnornas berättelser ger kriget känslor. Smak och lukter. Männens berättelser blir till fakta och siffror. Jag tror att Svetlanas frågor lyfter fram det mänskliga- inte det kvinnliga. Jag tror att hennes frågor skulle fått männen att även de minnas något utöver årtalen, slagen och siffrorna.
Berättelserna är mänskliga. Tragiska, svåra, ibland roliga, spännande, sårbara – men oftast grå. Precis som en kvinna säger; så är kriget så grått. Det enda som har färg är blodet som rinner ur människorna….Så mycket ungt liv som slocknar.
Hur mycket mänsklighet ryms inom en människa i krig? Mycket och väldigt lite, tänker jag. Det beror väl på vad och hur vi definiera begreppet mänsklig. Är krig mänskligt? Är hat mänskligt? Är bara godheten mänsklig? Och just den har så liten plats i krig av alla de slag.
Svetlana Aleksijevitj språk får de tunga och de många historierna att flyta fram. Det finns en skönhet i hennes sätt att behandla språket. Trots ämnesval och repotageformen.
Det är en bra bok. Det känner jag. Men jag vet inte om jag egentligen tyckte om den. Men den är en viktig bok- inte minst nu i terrorismens tidevarv, för att förstå vilka är de som drar ut i krig. och vad kriget gör med människorna.
Och nu börjar Sverige prata upprustning igen…..
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Svetlana Aleksijevitj
Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj säger sig i början av boken att har Dostojevskijs frågeställning ” Hur mycket mänskligt finns det inom en människa? som en röd tråd i sin repotagebok om de kvinnliga soldaterna som slog på Sovjetunionens sida i Andra Världskriget. Över en miljon kvinnor var i aktiv tjänst i kriget. Här kommer 400 kvinnors minnesfragment i dager. – Svetlana låter dem berätta den kvinnliga soldatens historia. Den som inte trycktes i historieböckerna. Utan tystades ner- då krig inte är en affär för kvinnor. Inte riktiga anständiga kvinnor. De som inte var inte vackra på det vanliga värnlösa sättet. Både männen som stridit vid deras sida och kvinnorna som stannat hemma vände sig bort från många av de hemåtvändande kvinnliga krigarna.
Stoltheten byttes mot skuld och skam. Och tystnaden blev ett sätt att glömma.
Dostojevskijs frågeställningen väckte förstås kioskfilosofen inom mig. Och så började jag läsa för att få ledtrådar till hur mycket mänsklighet det kan rymmas inom en människa…
De var de unga kvinnorna som gav sig av till fronten. De flesta var ivriga att strida mot den hatade fienden- fascisten, tysken. Stolta över sitt land drar de i krig-tom de som har små barn med sig väljer att kriga. För Sovjetunionen. För en framtidstro och vilja.
Flickorna är så unga att deras bild av kvinnlighet bara innefattar att vara fin i en vacker klänning. Längtan efter konfekt. Och inte så mycket mer.
De offrar mycket, sina kärlekar, familjer t o m barn för kriget skull. Precis som männen. Boken säger sig ge kriget ett kvinnligt ansikte. Svetlana menar att kvinnornas berättelser ger kriget känslor. Smak och lukter. Männens berättelser blir till fakta och siffror. Jag tror att Svetlanas frågor lyfter fram det mänskliga- inte det kvinnliga. Jag tror att hennes frågor skulle fått männen att även de minnas något utöver årtalen, slagen och siffrorna.
Berättelserna är mänskliga. Tragiska, svåra, ibland roliga, spännande, sårbara – men oftast grå. Precis som en kvinna säger; så är kriget så grått. Det enda som har färg är blodet som rinner ur människorna….Så mycket ungt liv som slocknar.
Hur mycket mänsklighet ryms inom en människa i krig? Mycket och väldigt lite, tänker jag. Det beror väl på vad och hur vi definiera begreppet mänsklig. Är krig mänskligt? Är hat mänskligt? Är bara godheten mänsklig? Och just den har så liten plats i krig av alla de slag.
Svetlana Aleksijevitj språk får de tunga och de många historierna att flyta fram. Det finns en skönhet i hennes sätt att behandla språket. Trots ämnesval och repotageformen.
Det är en bra bok. Det känner jag. Men jag vet inte om jag egentligen tyckte om den. Men den är en viktig bok- inte minst nu i terrorismens tidevarv, för att förstå vilka är de som drar ut i krig. och vad kriget gör med människorna.
Och nu börjar Sverige prata upprustning igen…..
RSS Feed
