Click here to edit.
Jag har precis läst tredje boken i Neapelsviten av Elena Ferrante Den som stannar, den som går.
Förutom att det är en ursinnig och fantastisk romansvit om kvinnors villkor och livsöden i förändringens epok från 1950- talet och fram till våra dagar- så sätter den också fingret på det kvinnliga medlöperiet. Utan bannor och utan pekpinnar. Men männens värld och vansinne hade aldrig varit möjligt utan kvinnornas stöd och hjälp att upprätthålla strukturerna, tänker jag när jag läser den.
Vad vore Donald Trump utan en Melania? En maktman omger sig alltid med vackra oftast betydligt yngre kvinnor som håller upp en bild av en slags framgång. Sedan kan man ju roa sig med studera Melanias stelnande ansikte och tomma blick och fundera på hur bra den lilla flickan inom henne mår med denna man vid sin sida. Inte är det livsglädje hon utstrålar i mina ögon-snarare en åldrande prostituerads döda ögon. Men det är min reflektion och till en del ett stickspår i min text. Men stickspår kan alltid leda vidare- så det skall man icke förakta.
Men kvinnligt medlöperi sätter den kvinnliga vänskapen åtsidan. Omöjliggör den i praktiken och i det långa loppet. Som Lila och Elena i boken visar upp. För de vågar aldrig egentligen dela med sig av sitt sanna jag. De rivaliserar, avundas varandra, ställer upp och river isär. De litar egentligen inte på varandra. Men när den kvinnliga förhoppningen om den goda systerkärleken. Den som är som en förälskelse. Eller symbios. När två blir ett. Den som alltid finns där. Alltid är den som segrar till slut. Men i praktiken under de många åren efter barndomens vänskapsband- så tunnas den ut. Tills den egentligen bara är en förhoppning. För i vardagens val så väljs en andra bort- om det exempelvis kommer en man med i bilden. Bekräftelsehungern och chansen att bli utvald- om så bara för en natt- är den fattige, den underkuvades dröm om ett annat liv. Som kvinnor ofta lägger i en mans händer. Avsäger sig makten och rätten till sin egna förmåga att leva fullt ut.
Slaveri och underkastelse föder och göder ett illojalt beteende, tänker jag. En maktordning där kvinnor är under mannen kan egentligen inte innehålla vare sig kärlek eller vänskap. För kärleken dör i rädslans spår.
Och vänskapen kan inte spira i maktlöshetens skugga.
Så är då den omhuldade kvinnliga vänskapen bara en dröm? Eller blanda vi ihop vänskap med kompassnacket vid en tjejkväll med vänsopen. En för alla -alla för en efter några glas vin?
För det mesta skulle jag vilja säga av egen erfarenhet så är det mer av en förhoppning. Ett slags såhär borde vara. Istället för att se vad det egentligen är. Men kanske kan den ärliga vänskapen ha en plats i barndomen och ålderdomens år- när det kvinnliga och manliga avpolariseras och det mänskliga framträder.
Där det är på lika villkor. Där kan vänskapen få plats. På riktigt.
Förutom att det är en ursinnig och fantastisk romansvit om kvinnors villkor och livsöden i förändringens epok från 1950- talet och fram till våra dagar- så sätter den också fingret på det kvinnliga medlöperiet. Utan bannor och utan pekpinnar. Men männens värld och vansinne hade aldrig varit möjligt utan kvinnornas stöd och hjälp att upprätthålla strukturerna, tänker jag när jag läser den.
Vad vore Donald Trump utan en Melania? En maktman omger sig alltid med vackra oftast betydligt yngre kvinnor som håller upp en bild av en slags framgång. Sedan kan man ju roa sig med studera Melanias stelnande ansikte och tomma blick och fundera på hur bra den lilla flickan inom henne mår med denna man vid sin sida. Inte är det livsglädje hon utstrålar i mina ögon-snarare en åldrande prostituerads döda ögon. Men det är min reflektion och till en del ett stickspår i min text. Men stickspår kan alltid leda vidare- så det skall man icke förakta.
Men kvinnligt medlöperi sätter den kvinnliga vänskapen åtsidan. Omöjliggör den i praktiken och i det långa loppet. Som Lila och Elena i boken visar upp. För de vågar aldrig egentligen dela med sig av sitt sanna jag. De rivaliserar, avundas varandra, ställer upp och river isär. De litar egentligen inte på varandra. Men när den kvinnliga förhoppningen om den goda systerkärleken. Den som är som en förälskelse. Eller symbios. När två blir ett. Den som alltid finns där. Alltid är den som segrar till slut. Men i praktiken under de många åren efter barndomens vänskapsband- så tunnas den ut. Tills den egentligen bara är en förhoppning. För i vardagens val så väljs en andra bort- om det exempelvis kommer en man med i bilden. Bekräftelsehungern och chansen att bli utvald- om så bara för en natt- är den fattige, den underkuvades dröm om ett annat liv. Som kvinnor ofta lägger i en mans händer. Avsäger sig makten och rätten till sin egna förmåga att leva fullt ut.
Slaveri och underkastelse föder och göder ett illojalt beteende, tänker jag. En maktordning där kvinnor är under mannen kan egentligen inte innehålla vare sig kärlek eller vänskap. För kärleken dör i rädslans spår.
Och vänskapen kan inte spira i maktlöshetens skugga.
Så är då den omhuldade kvinnliga vänskapen bara en dröm? Eller blanda vi ihop vänskap med kompassnacket vid en tjejkväll med vänsopen. En för alla -alla för en efter några glas vin?
För det mesta skulle jag vilja säga av egen erfarenhet så är det mer av en förhoppning. Ett slags såhär borde vara. Istället för att se vad det egentligen är. Men kanske kan den ärliga vänskapen ha en plats i barndomen och ålderdomens år- när det kvinnliga och manliga avpolariseras och det mänskliga framträder.
Där det är på lika villkor. Där kan vänskapen få plats. På riktigt.
RSS Feed
