Ibland känns det som om växtvärken pågår ständigt i livet. När jag var liten satt den i benen. Som ung, på väg in i vuxenskapet, satte sig värken i själen. Numera lider jag ibland av mental värk. Men den är inte alls lika smärtsam som förr om årens olika växtvärk.
Den fysiska växtvärken är kanske lättast att förstå så här i efterhand. Att kroppen växer för att allt ska få plats. Men jag minns att jag grät ibland för att det gjorde så ont. Att det var svårt att sova. Men den fysiska smärtan är ändå den enklaste för mig att hantera. Både då och nu.
Den själsliga växtvärken var nog orsakad av ångesten av att förlora mig själv i den vuxna grottekvarnen- den som mal ner vilden och skapar nyttiga idioter. Och den var ungefär allt det jag fasade för. Och det värsta är ; att jag glömde bort mig själv och mitt liv under några av de där åren. Jag minns känslan jag hade, en känsla av att inte veta var jag började och var jag slutade. Allt var på rulle och jag blev en passagerare i min egen livsbil. Det var till och från rent av trivsamt och med en så där mjuk sömnighet som pågående monotoni kan framkalla. Och jag var en rätt så bra nyttig idiot några år...Dessvärre.. Det saktar ner tillfrisknandet, ser jag nu.
Nu är jag då i fasen där bokslut skall påbörjas. Jag platsar inte som nyttig idiot längre- det finns så många yngre som är ivriga på att få förlora sig själva och få flyta med i den gyllene medelvägens flod.
Så då kan den mentala växtvärken komma att gro. Valde jag rätt? Vad blev det egentligen för liv jag levde alla dessa år? Var jag sann mot mig själv eller ljög jag för att få en plats med de andra?
Är jag lycklig och glad över hela mitt liv med en och annan skönhetsfläck? Eller har jag större delen velat vara någon annanstans?
En del dukar i dessa år under av skam, skuld och längtan tillbaka till förr. Åren som betydelsefull idiot. Den mentala växtvärken kan vara stygg.
Min är ganska mild, trots allt.
Jag är nöjd med mitt liv, mina upplevelser och att jag för det mesta hållt med mig väl med livet. Jag har alltid velat leva livet på egen hand. Kanske för att jag inte platsat in alltid, eller just därför jag inte så ofta sökt mig till dit.
Så när livet frågar mig; Vill du leva mig?- så svarar jag obetingat JA.
För varje dag ska vara sig själv nog.
För varje dag ska vara full till brädden.
För varje dag skall vara en bra dag att dö på.
RSS Feed
