För ett år sedan föddes med tre veckors mellanrum mina första barnbarn. Jag var en rätt ung mamma och har nu blivit en förhållandevis rätt ung farmor- vilket känns skönt och hoppfullt att få tillbringa många härliga år med dessa små ljuvliga liv. En doft av mjölk och honung. Från deras första dagar till deras första steg. Och snart vidare ut i livets alla vidunderligheter. Och dofter och smaker.
Om livet nu själv vill detta och inget annat.
För -samtidigt med att livet går vidare med barnbarnens ankomst- så drabbades min reskamrat i livet av cancer i huvudet. Och livet vårt fick sällskap av döden. Eller rättare sagt. Så såg vi att så ser livets resa ut; liv och död i samma dans. Sida vid sida finns de där. Och som de flesta som fått vara med om den resan så sker en omprioritering av perspektiven i livet. Och alla förändringar är förenade med smärta och bekymmer på något vis. För som Karin Boye skaldade om vårens tvekan – det är väl smärtan som hindrar förändringen till det bättre?
Jag har skrivit om detta förut i min blogg- för det här är naturligtvis bland det största och mest omfattande som hänt mig
Att jag blivit påtagligt varse livets kretslopp. Från frö till frukt. Till död och återuppståndelse igen.
Ett kretslopp som sker daglidags mitt framför näsan på oss. Lika vanligt som det andetag du precis andades. Och som kommer att upphöra för dig. Och tilldelas någon annan.
Så då blir den viktigaste frågan; hur vill jag leva återstoden av mitt liv här på jorden? Vilka val gör jag nu. Vilka vägar är inte längre viktiga att färdas på Och vilka är livsviktiga för mig att faktiskt våga mig på?
Som många på vänsterkanten i det politiska landskapet så har jag känt mig bestulen på begreppet val. Att välja livsinnehåll. Begreppet val har kommersialiserats och förytligats tills det blivit en inhuman och livsfrånvänd ideologi. Och passiviserat mången på de livsviktiga val du faktiskt ansvarar för som levande varelse att göra på daglig basis.
Min man är en extrem människa som verkligen anser sig vara ansvarig för allt i sitt liv. Det inbegriper diagnosen cancer. Det är hans ansvar att leva och lära av sina misstag.
Jag har en gammal väninna som är precis tvärtom. Hon anser sig alltid vara offer för andras val och omständigheter- och ser inget egentligt ansvar och möjlighet att välja sitt liv och värde.
Min man är en stark och oftast glad människa. Som ibland behöver dra sig undan världen för att begrunda livet sitt.
Min väninna är oftast en trött och illamående människa. Som räds ensamheten och sina egna tankar i tomheten.
Jag funderar mycket på detta nu. Valet. Vilka val vi egentligen gör. Tror oss förmögna att klara av. Jag är en doer och ganska orädd av mig. Men jag ser att vi kan tyckas ha olika förutsättningar att leva våra liv. Att det finns orättvisor utanför oss. Men frågan är om detta verkligen är hela sanningen? Är den rike västerlänningens liv alltid så mycket bättre än hens fattigare österländske kusin ?
Kanske är orättvisan ett resultat i en påklistrat förväntan av vad ett liv är,-borde vara
Och som inte har sin grund i det faktiska kretslopp. Vi föds och vi dör. I det lilla liksom det stora. Jag led inte så mycket av min reumatism egentligen förrän jag uppfattade att det var fel på mig.
Jag tänker på det faktum att materiell fattigdom uppfattas som svårare att bära i en värld där överflödet finns nära – än när vi är många som bär fattigdomen tillsammans….
Och detta får mig att mer gå åt min mans vägval i livet. Att ansvara för mitt egna liv. Hur fel jag än ibland gör det. Bara jag ger mig tid att begrunda mina misstag för lära mig av dem. Se vem jag är här och nu- och vart jag vill i livet. Att sluta lägga skuld på andra befriar mig- hur märkligt det än kan låta i vårt samtid där de där De Andra är de ständigt onda.
Att sluta vara offer för omständigheter och ta min plats på jorden och i mitt liv. Börja städa där jag är. Börja plantera där jag är. Även om jag ibland också pekar finger på politiker och beslutsfattare för vanvettigheter.
Men nu vill jag ta tillbaka begreppet valet från att bara gälla elbolag och mobiloperatörer- till att leva fullt ut!
Nu börjar livet mitt kännas intressant och levande på riktigt! På mina villkor och efter bäst förmåga En känsla jag hoppas kunna sätta ord på för mina barnbarn och se hur de väljer leva sina spännande liv i kretsloppets tecken!
RSS Feed
