När jag var mycket ung skedde ett skifte. Skurkarna blev hjältar. J R i Dallas var väl den förste…sedan gick snällheten ur tiden. Blev otidsenlig och omodern. Att vara snäll var att vara mesig. Att vara elak var att vara fräck.
Ju fler lögner desto bättre och populärare, liksom. Så tycker jag det blev. Är.
Just nu lever vi i en tid som inte är så snäll. För det är ju fräckt att vara taskig och fara med lögner. Känns det som när ensamkommande barn skickas tillbaka till Afghanistan och Syrien- när de fyller 18 år. Då är de vuxna nog, enligt svenskt synsätt att döda eller dödas.
Våra egna 18-åringar har tider att passa och förväntas gå ur gymnasiet och festa runt. Jobba lite, resa lite – mogna sakta in i vuxenvärlden.
Våra barn är mer barn än jämnåriga från krigsländer. Det är naturligtvis en lögn i sanningens ögonblick- men just den lögnen är nu väldigt populär och inne att ta till när vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.Vi ljuger jäkligt mycket och ofta i våra liv. Så ofta och till den milda grad att vi ofta lyckas lura oss själva att det är sanningen vi säger- säskilt när vi säger elaka och nedsättande saker om andra.
Varför är det så svårt att vara ärlig? För att en objektiv sanning inte finns, menar kanske somliga. Jag tror att det finns en gemensam sanning. En innersta sanning som är byggd av kärlek.
Och jag tror att sätter du dig ensam och bara är där med dig själv. I skogen eller vid havet. Då faller lögnerna av dig. Liksom hatet. Jag tror inte hat och lögner har staying power. De har ett slut. Ett vägarnas ände. Där det inte går att ljuga och hata mer. Jag har ljugit och jag har hatat. Det gjorde mig väldigt trött. Gör mig trött om jag försöker hata lite . Lögner och hat tar så mycket energi- att till slut tar det slut. Du också. Om du inte hunnit bromsa och hoppa av lögnens väg.
Att leva i sanning är ett äventyr. Nya upptäckter står att finna vareviga dag. Det fördjupas och nyanseras. Så är det för mig och mannen i mitt liv- när vi till slut vågade kasta av oss vardagliga livslögner. Och faktiskt våga oss på den ädla konsten att balansera på sanningens lina. Ibland faller jag. Ibland faller han. Men vi vill upp på linan igen. För det helt enkelt är så jäkla roligt att vara sann.
Mer hisnande än någon lögn jag någonsin ljugit fram. Och sanningen verkar inte ha någon vägars ände. Äventyret bara fortsätter och fortsätter. Och gör mig piggare och gladare. För det är tungt att bära på en kappsäck full av lögner genom livet.
Hur gör man då, tänker kanske du som vill prova på?
Var ensam! Först. Lyssna på barnet inom dig själv. Det där yrvädret som såg saker för vad de faktiskt var. Och inte utgav sig för att vara. Var med dig själv. Unna dig det varje dag. Se faktan i vitögat, Hur du faktiskt har det i livet. Döm dig inte. Men blunda inte för det som är. Sedan börjar du träna på att byta ut en liten vit lögn mot något som känns rätt inom dig när du är ensam.
Nu vill jag inte ljuga mer- även om det slinker ur mig en och annan förljugenhet av ålder och vana. Men –upp igen! För ett klavertramp kan vem von helst göra som Robert Broberg skaldade J
Ju fler lögner desto bättre och populärare, liksom. Så tycker jag det blev. Är.
Just nu lever vi i en tid som inte är så snäll. För det är ju fräckt att vara taskig och fara med lögner. Känns det som när ensamkommande barn skickas tillbaka till Afghanistan och Syrien- när de fyller 18 år. Då är de vuxna nog, enligt svenskt synsätt att döda eller dödas.
Våra egna 18-åringar har tider att passa och förväntas gå ur gymnasiet och festa runt. Jobba lite, resa lite – mogna sakta in i vuxenvärlden.
Våra barn är mer barn än jämnåriga från krigsländer. Det är naturligtvis en lögn i sanningens ögonblick- men just den lögnen är nu väldigt populär och inne att ta till när vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.Vi ljuger jäkligt mycket och ofta i våra liv. Så ofta och till den milda grad att vi ofta lyckas lura oss själva att det är sanningen vi säger- säskilt när vi säger elaka och nedsättande saker om andra.
Varför är det så svårt att vara ärlig? För att en objektiv sanning inte finns, menar kanske somliga. Jag tror att det finns en gemensam sanning. En innersta sanning som är byggd av kärlek.
Och jag tror att sätter du dig ensam och bara är där med dig själv. I skogen eller vid havet. Då faller lögnerna av dig. Liksom hatet. Jag tror inte hat och lögner har staying power. De har ett slut. Ett vägarnas ände. Där det inte går att ljuga och hata mer. Jag har ljugit och jag har hatat. Det gjorde mig väldigt trött. Gör mig trött om jag försöker hata lite . Lögner och hat tar så mycket energi- att till slut tar det slut. Du också. Om du inte hunnit bromsa och hoppa av lögnens väg.
Att leva i sanning är ett äventyr. Nya upptäckter står att finna vareviga dag. Det fördjupas och nyanseras. Så är det för mig och mannen i mitt liv- när vi till slut vågade kasta av oss vardagliga livslögner. Och faktiskt våga oss på den ädla konsten att balansera på sanningens lina. Ibland faller jag. Ibland faller han. Men vi vill upp på linan igen. För det helt enkelt är så jäkla roligt att vara sann.
Mer hisnande än någon lögn jag någonsin ljugit fram. Och sanningen verkar inte ha någon vägars ände. Äventyret bara fortsätter och fortsätter. Och gör mig piggare och gladare. För det är tungt att bära på en kappsäck full av lögner genom livet.
Hur gör man då, tänker kanske du som vill prova på?
Var ensam! Först. Lyssna på barnet inom dig själv. Det där yrvädret som såg saker för vad de faktiskt var. Och inte utgav sig för att vara. Var med dig själv. Unna dig det varje dag. Se faktan i vitögat, Hur du faktiskt har det i livet. Döm dig inte. Men blunda inte för det som är. Sedan börjar du träna på att byta ut en liten vit lögn mot något som känns rätt inom dig när du är ensam.
Nu vill jag inte ljuga mer- även om det slinker ur mig en och annan förljugenhet av ålder och vana. Men –upp igen! För ett klavertramp kan vem von helst göra som Robert Broberg skaldade J
RSS Feed
