Barbro Hörberg sjöng en visa om en gammal solstråle som full, ensam och smutsig som somnat på parkbänk- med undran om vad hens mamma drömt om när hen var barn.
En vacker liten visa fylld med mänskligt vemod. Om vår resa från en älskad liten solstråle i livet – till den skröpliga människa vi många gånger iklär oss.
För blir vi vad våra mödrar drömde om när vi var små?
Vad drömde du, mamma om när jag var ett litet barn?
Vad drömde jag om när mina barn var små?
Jag drömde att de skulle bli fria och glada människor.
Modiga mänskliga män.
Att jag skulle få ta del av deras glädje och sorg
Möjligheter och utmaningar
Resa med dem en bit.
Upptäcka nytt via dem och deras unga ögon.
Jag ser att mycket av min dröm har blivit sann. Kanske för att den var så realistisk och mycket basal. Jag drömde inte att de skulle bli ett särskilt yrke av något slag. Eller rika och berömda - bara att de alltid skulle känna att det de ville fanns inom räckhåll. Om de ville det mycket och arbetade på det. Att de skulle få resa i världen och upptäcka nya sidor av sig själva. Att de skulle behålla sin kreativitet som en sann och viktig vän i livet. För då skulle de aldrig behöva känna sig ensamma så långa stunder. Att de skulle hitta en källa till livet inom sig, inte vara beroende av tillfälliga yttre omständigheter. Så att de kunde få förbli lugna och trygga.
Ibland var mina metoder mycket omogna och alldeles för uppmixade av mina behov för skapa en bra livsarena för mina barn. Det är smällar de nu får leva med. Och ibland fyller det mig med smärta att de jag älskat allra mest i livet är de som får bära mina tillkortakommanden under sina uppväxtår. Men jag kunde inte bättre. Då.
Men jag vill lära mig varje dag något som får mig att vara medskapande till det jag verkligen vill ska finnas i världen. Kärlek. Glädje. Frihet. Sanning.
Det är det jag egentligen allra mest ville ge mina barn.
Att våga leva lite mera, lite sannare, lite friare - för varje dag som går.
Mamma, vad drömde du om när jag var ett litet barn?
RSS Feed
