Jag bor i en del av staden där var fjärde person röstar på vänsterpartiet, var femte på F! och bara var tjugonde på SD. Det känns ofta bra att bo där jag bor- men denna morgon när jag vaknar upp till ett Sverige där det står klart att mitt lands tredje största parti är ett parti som består av människor som inte vill eller orka vara medmänskliga mot de som har det allra svårast- så känns min del av staden som en liten oas- men inte riktigt verklig. Det är liksom inte många hundra meter bort ett helt annat sorts Sverige.
Sverige har liksom Göteborg glidit isär- och i de mörka skuggorna av dessa gigantiska klyftor finns människor som tappat sin tillhörighet. Som i hat och ilska vill ge igen- sparka på de som ligger ännu längre ner. Slå på – stänga ute de nytillkomna- de traumatiserade flyktingar från krig och övergrepp som behöver tak över huvudet, mat och en plats att börja bygga på ett liv igen. SD vill inte ge dessa människor det- för att de själva känner sig tomma och bestulna på värdig framtid, skulle jag tro.
Vi har sedan 35 år tillbaka haft en politik- den har varit sosseröd, den har varit moderatblå- som arbetat för precis det här vi nu har . Ett land av klyftor och ojämlikhet. Vi var ett land som sålde ut vårt folkhemsideal för en enkelbiljett till Bryssel.
En del jublar idag för att alliansen fick stryk- men jag kan inte vara glad över att vår nya statsminister heter Stefan Löfvén om han och hans parti inte tar sin del av ansvaret för det Sverige som idag har ett rasistiskt parti som tredje största väljargrupp.
Och den Stefan Löfvén jag sett på TV verkar inte ha den rakryggade mognaden som det kräver- och inte heller en vision om ett annat sorts samhälle. Men- jag kan bara hoppas att jag har fel!
RSS Feed
