Måste enfalden vara människans eviga följeslagare

Förr om åren var åderlåtning svaret på alla sorters krämpor- oavsett sjukdom så var behandlingen tappning av det sjuka blodet.
Idag är rörelse svaret på alla krämpor och livets tillkortakommande. Oavsett vad du lider av skall du sätta dig i rörelse. Köpt rörelse under ledning.
 
Måste enfalden vara människans eviga följeslagare?
Vi matas med bilder och information om vår hjärnas nästan oändliga möjligheter- hur kommer det då sig att vi förblir så jävla enfaldiga - en tanke, ett perspektiv i taget. Ofta är dessutom detta perspektiv pådyvlat utifrån och inte alltid ett resultat av egen erfarenhet.
 
Ibland är säkert rörelse bästa medicinen- särskilt om den kombineras med fridfullhet. Den där inre fridfullheten du kan uppleva i ensamhet i en djupare vila.
Men hur skall du kunna vara i frid en längre stund om du aldrig duger till eller tiden din knappt räcker till det du tror är måsten och nödvändigheter? Och utan vila- hur bra är då din rörelse- är den född ur ångest och krav. eller är den en naturlig täljd av din vila och vilja?
 
Jag tror det beror på vår vilja att vara lydiga och enfaldiga- för att liksom få vara med i någon slags bekräftelse, någon slags sammanhang.
 
När 30-åringar börjar sitt vuxenliv med att bli utbrända och utmattade är det något galet med vår verklighetsuppfattning, tänker jag.
Med vår moderna självbild av vad mänskligheten är. Vem jag är.
Jag presterar- alltså är jag.
 
Men tänk om- det liksom inte räcker med hundra prestationer om dagen föratt att bli lycklig så där i en stunds ensamhet med dig själv?
 
Tänk om dina prestationer snarare är ett hinder för uppnå lycka? Tänk om du redan var lycklig när du föddes och sedan jobbat dig bort från lycka till konsumtionseufori följt av oduglighetsångest. Din prestation duger inte längre. Ditt köp är ute. Du är inte längre någon att räkna med.
Du är helt ensam med vem du egentligen är- och då när blicken blir klar- börjar det krypa i mig av en slags visshet att det är rätt så mycket sjuk galenskap runt om mig.
 
Jag funderar skarpt på att börja använda lite fler av alla de där cellerna som finns uppe i huvudet och koppla ihop dem med vad jag faktiskt ser och erfar- lyfta blicken. Se mig omkring. Och se inåt i mitt hjärta. Jag tror jag är något månfaldigt på spåret!!!