Med ankaret i bottenslammet

Jag har drabbats av en nedstämdhet som gränsar till depression av detta gråväder som svensk sommar av 2015 års snitt erbjudit. Till detta kommer det jobbiga faktum att det är bara en vecka kvar av ledigheten- sedan väntar ett låååångt år i Grottekvarnens tecken. Depressionen tar sig uttryck i en enorm trötthet , lealöshet och en total oförmåga att företa mig något som helst utåtriktat.

Med ett ankare fast förankrat i känslomässigt bottenslam surfar jag mig igenom eländes elände. Kvinnohat, kriser, krig och väderleksrapporter. Det finns liksom hur mycket lidande som helst utifrån den energinivå jag befinner mig på nu.

Det är knappt att jag tar mig ur sängen. Det tog mig 24 timmar att motivera mig själv till en hårtvätt. Och precis nu i skivandets stund börjar det ösregna i Majorna på köpet….bläää

Paus

Jag är annars en människa som är mera som en fjäril, flygandes mellan alla vackra blommor. Lätt för att bli berusande förälskad. I människor, berättelser, skönheter och företeelser. Passion är min livsgåva.

Men nu är jag som sagt tungt förankrad i olycklighetens träsk.

Hur skall jag kunna ta upp ankaret och ge mig ut på färd i livets spännande märkligheter igen…?

Jag lade mig en stund och försökte ha det ännu tråkigare. Riktigt skittråkigt  Det lättade något.

Mediterade en liten stund och följde andetaget som vågor mot en strand. In-ut-in-ut.

Duschade. Städade badrummet. Diskade upp- och mådde bra. Ingen mår dåligt efter diskat en disk.

Lyssnade på musik. Gammal musik med melodier som jag kan gnola med i

Började fundera på något gott att äta. Färskpotatis i ugnen med olivolja. Färsk rosmarin.

Mmmm- Lite längtan. Lite lust

Det ljusnar inombords- och -det ljusnar utanför.

Samtal med en son. Kändes bra. Lite ork kom tillbaka

Nu börjar jag dra upp ankaret!