"Men hur kunde vi någonsin gå med på att förvänta oss så lite av livet?"
Orden som berör mig djupt på olika plan, finns i Roland Paulsens bok ” Vi bara lyder”- en bok om arbetsförmedlingen. En bok om hur arbetsförmedlingen gått från en instans för förmedla ledig jobb till arbetssökanden- till en instans som arbetar med att kontrollera människor så att de lyder Sveriges rikes första bud; ”Du ska arbeta. Du bör arbeta. Du måste arbeta. Annars skall du skämmas och kränkas.” Och vi lyder och vi vänjer oss och vi förväntar oss så lite- att vi till slut nästan upphör att vara mänskliga. Och det gör så ont i mig att jag får svårt att andas. Det är förmodligen dödsångest jag känner. När hoppet om en rimligare värld krymper och krymper. När frihetens kreativitetsarena minskar för vart år som går. Och livsfattigdomen som dövas ner av allsköns skval som vin, TV och ett par hundra kronor i löneökning. Och en tröstresa som liknar flykt ett par veckor om året. Är det verkligen därför jag finns till?
Hur kunde det bli så här? ”Vart tog ni vägen ljuva drömmar om en rimligare värld och ett nytt sätt att leva?” Som Tage Danielsson- denna vår samtids kanske klokaste person -skaldade i Monica Zetterlunds sång
Men tillbaka till Paulsens utmärkta bok;
Vi har enligt denna boken idag ca 400 000 arbetssökande inskrivna på arbetsförmedlingen. Där finns också 40 000 jobb lediga. Det finns alltså ca 10 sökande på varje jobb- så även en mindre intelligent och världsfrånvänd individ kan därmed räkna ut att de jobb som finns inte räcker till alla sökande. Det blir ca 360 000 utan jobb. Men de ska söka jobben som inte finns ändå- för att visa den goda viljan att hylla och vörda arbetslinjen. De 40 000 jobben är av olika slag- det finns arbetssökande som uppmanats söka jobb på stripteasebarer- men det verkar inte vara arbetsförmedlingen sak att kvalitetssäkra arbetets art- bara se till att de sökande söker och fyller i sina listor på möjliga liksom omöjliga sökta jobb.
Det handlar om att lyda. Lyda makten och order. Inte tänka själv. Inte ifrågasätta det faktum att ca 20 % av arbetande människor lider av svår till medelsvår stress av för mycket arbete.( GP 26 april-15). Samtidigt som 360 000 människor tvingas söka jobb som inte finns. Den kopplingen heter nämligen arbetstidsreform- och till det behövs det politiska beslut-( läs mod) såsom sänka arbetstiden eller pensionsåldern. Eller införa friår.
Men det har vi inte råd med.
Däremot har vi råd att försörja de som producerar allra minst- de rika kapitalisterna.
Vi försörjer alltså en grupp av parasiterande varelser som kallas rika- de där ofattbara jätterika människorna som äger nästan allt här på jorden. Som vi alla lever på- men som vi alla vet under väldigt olika villkor. Som om denna ordning och dessa villkor är naturlagar. Eller Guds bud att lyda. Det är inte så, gott folk. De vi tror på är ett gäng skrupellösa vällustingar som äger vår jord, vårt arbete och oss.( Återkommer till detta ämne när jag läst på lite mera!)
Så vi har idag alltså inte råd att låta arbetslösa människor få en anständig basinkomst. Eller sjukskriva svårt stressade människor. Eller för den delen erbjuda god och kvalitativ omsorg ,vård och utbildning för barn och sjuka. Eller arbeta mindre och skapa möjligheter för en rikare fritid, ett kreativare samhälle och friskare människor- för det tror jag vi skulle få om vi arbetade några timmar mindre i veckan.
Utan vi går lydigt till jobbet och arbetar för att våra chefer och företagsägare och bankirer och annat löst folk skall ha råd att fortsätta vara ofattbart rika.- på vår hälsas bekostnad, på våra barns bekostnad. På våra sjuka medmänniskors bekostnad. På miljöns bekostnad.
Och vi inrättar instanser som jagar dem som inte lyckades få plats på jobbtåget- för på jobbtåget finns det väldigt lite tid och plats för egna tankar. Nya idéer. Nya världar att leva i.Nya möjligheter.
Hur kunde vi gå med på att rösta fram detta vansinne? Att försörja de rika på de fattigas bekostnad? Och dessutom upprepa det vart fjärde år? Vad är det för fel på oss?
Vad är vi så rädda för?
Är det att inte få tillhöra? Att bli utmobbade av de skränigaste mobbarna? Svälta? Frysa ? Dö?
Men vad ska vi med en kropp som existerar- om själen är död?
......när vi nu faktiskt har råd att unna oss en sådan....
Orden som berör mig djupt på olika plan, finns i Roland Paulsens bok ” Vi bara lyder”- en bok om arbetsförmedlingen. En bok om hur arbetsförmedlingen gått från en instans för förmedla ledig jobb till arbetssökanden- till en instans som arbetar med att kontrollera människor så att de lyder Sveriges rikes första bud; ”Du ska arbeta. Du bör arbeta. Du måste arbeta. Annars skall du skämmas och kränkas.” Och vi lyder och vi vänjer oss och vi förväntar oss så lite- att vi till slut nästan upphör att vara mänskliga. Och det gör så ont i mig att jag får svårt att andas. Det är förmodligen dödsångest jag känner. När hoppet om en rimligare värld krymper och krymper. När frihetens kreativitetsarena minskar för vart år som går. Och livsfattigdomen som dövas ner av allsköns skval som vin, TV och ett par hundra kronor i löneökning. Och en tröstresa som liknar flykt ett par veckor om året. Är det verkligen därför jag finns till?
Hur kunde det bli så här? ”Vart tog ni vägen ljuva drömmar om en rimligare värld och ett nytt sätt att leva?” Som Tage Danielsson- denna vår samtids kanske klokaste person -skaldade i Monica Zetterlunds sång
Men tillbaka till Paulsens utmärkta bok;
Vi har enligt denna boken idag ca 400 000 arbetssökande inskrivna på arbetsförmedlingen. Där finns också 40 000 jobb lediga. Det finns alltså ca 10 sökande på varje jobb- så även en mindre intelligent och världsfrånvänd individ kan därmed räkna ut att de jobb som finns inte räcker till alla sökande. Det blir ca 360 000 utan jobb. Men de ska söka jobben som inte finns ändå- för att visa den goda viljan att hylla och vörda arbetslinjen. De 40 000 jobben är av olika slag- det finns arbetssökande som uppmanats söka jobb på stripteasebarer- men det verkar inte vara arbetsförmedlingen sak att kvalitetssäkra arbetets art- bara se till att de sökande söker och fyller i sina listor på möjliga liksom omöjliga sökta jobb.
Det handlar om att lyda. Lyda makten och order. Inte tänka själv. Inte ifrågasätta det faktum att ca 20 % av arbetande människor lider av svår till medelsvår stress av för mycket arbete.( GP 26 april-15). Samtidigt som 360 000 människor tvingas söka jobb som inte finns. Den kopplingen heter nämligen arbetstidsreform- och till det behövs det politiska beslut-( läs mod) såsom sänka arbetstiden eller pensionsåldern. Eller införa friår.
Men det har vi inte råd med.
Däremot har vi råd att försörja de som producerar allra minst- de rika kapitalisterna.
Vi försörjer alltså en grupp av parasiterande varelser som kallas rika- de där ofattbara jätterika människorna som äger nästan allt här på jorden. Som vi alla lever på- men som vi alla vet under väldigt olika villkor. Som om denna ordning och dessa villkor är naturlagar. Eller Guds bud att lyda. Det är inte så, gott folk. De vi tror på är ett gäng skrupellösa vällustingar som äger vår jord, vårt arbete och oss.( Återkommer till detta ämne när jag läst på lite mera!)
Så vi har idag alltså inte råd att låta arbetslösa människor få en anständig basinkomst. Eller sjukskriva svårt stressade människor. Eller för den delen erbjuda god och kvalitativ omsorg ,vård och utbildning för barn och sjuka. Eller arbeta mindre och skapa möjligheter för en rikare fritid, ett kreativare samhälle och friskare människor- för det tror jag vi skulle få om vi arbetade några timmar mindre i veckan.
Utan vi går lydigt till jobbet och arbetar för att våra chefer och företagsägare och bankirer och annat löst folk skall ha råd att fortsätta vara ofattbart rika.- på vår hälsas bekostnad, på våra barns bekostnad. På våra sjuka medmänniskors bekostnad. På miljöns bekostnad.
Och vi inrättar instanser som jagar dem som inte lyckades få plats på jobbtåget- för på jobbtåget finns det väldigt lite tid och plats för egna tankar. Nya idéer. Nya världar att leva i.Nya möjligheter.
Hur kunde vi gå med på att rösta fram detta vansinne? Att försörja de rika på de fattigas bekostnad? Och dessutom upprepa det vart fjärde år? Vad är det för fel på oss?
Vad är vi så rädda för?
Är det att inte få tillhöra? Att bli utmobbade av de skränigaste mobbarna? Svälta? Frysa ? Dö?
Men vad ska vi med en kropp som existerar- om själen är död?
......när vi nu faktiskt har råd att unna oss en sådan....
RSS Feed
