ClickJag såg på Zara Larsson på Skavlan i fredags och fick en känsla av krypande obehag. Jag tycker synd om barnet Zara! Så upphaussad vid så unga år- när man ändå precis som hon själv sa; egentligen har noll eller lite koll. Jag var tvungen att stänga TV-n för jag ville inte vara med. Jag fick en känsla av övergrepp från vuxna hyenor på barnet. Ett gottande i exploateringen av det unga och naiva. På bästa sändningstid. Kanske är jag överkänslig- men sådan var min känsla.
Jag tänker att det mesta Zara säger om acne, dejting eller män får rubrikform. Gör det något med en människas syn på sig själv? Jag tror det gör något. Något väsentligt.
Jag tänker på en historia jag läste för några år sedan där man jämförde svenska barns teckningar av sig själv och sin familj med barn från något afrikanskt land. I Sverige hade barnen gjort sig själva oproportionerligt stora i jämförelse med resterande familjemedlemmar. Medan afrikanska barn ritat in sig själva i samma size som de andra med en pil som visade vem de var. Den berättelsen säger någonting väsentligt, menar jag. Om hur vi i väst ser på vår egen betydelse. Och hur vi värderar de runt om oss.
Jag minns min tonårstid och rodnar inför tanken att det jag sa, gjorde eller tyckte till om skulle rubriksättas och spridas vidare i sociala medier…..En verklig mardröm att leva i.
Inte nog med att mina åsikter ofta bar dagsform, var onyanserade på det där sättet bara man kan vara när man egentligen inte vet av egen erfarenhet- utan bara tycker till. Och jag tyckte en väldigt massa de flesta dagarna de åren! Men jag visste väldigt lite utifrån att jag faktiskt inte levt så många år på jorden. Och dessutom i en rätt skyddad uppväxtmiljö med god ekonomi i en villaförort.
Det innebär inte att det jag kände var fel! Mycket av det känner jag fortfarande- orättvisa och ojämlikhet upprör mig fortfarande. Liksom den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor, gammal och ung. svart och vit.
Men jag ser betydligt mer nyanserat på det idag. Ser min egen roll och delansvar i det som sker runt mig. Att jag är en del av samtiden som pågår.
Jag har sakta med åren slutat skylla på dom andra- utan försöker se vad behöver jag lära mer om för att förändring ska ske. Vad kan jag ändra på? Ödmjukhet inför andra människors oförmågor att ändras snabbt- bara för att jag vill det. För hur snabbt vågar jag förändras?
Att i rubrikform idealisera det en ung och livsoerfaren människa säger rakt ut känns så fattigt. Sådan brist på visdom och kärlek inför det unga spröda.
Det gör ont i mig.
here to edit.
Jag tänker att det mesta Zara säger om acne, dejting eller män får rubrikform. Gör det något med en människas syn på sig själv? Jag tror det gör något. Något väsentligt.
Jag tänker på en historia jag läste för några år sedan där man jämförde svenska barns teckningar av sig själv och sin familj med barn från något afrikanskt land. I Sverige hade barnen gjort sig själva oproportionerligt stora i jämförelse med resterande familjemedlemmar. Medan afrikanska barn ritat in sig själva i samma size som de andra med en pil som visade vem de var. Den berättelsen säger någonting väsentligt, menar jag. Om hur vi i väst ser på vår egen betydelse. Och hur vi värderar de runt om oss.
Jag minns min tonårstid och rodnar inför tanken att det jag sa, gjorde eller tyckte till om skulle rubriksättas och spridas vidare i sociala medier…..En verklig mardröm att leva i.
Inte nog med att mina åsikter ofta bar dagsform, var onyanserade på det där sättet bara man kan vara när man egentligen inte vet av egen erfarenhet- utan bara tycker till. Och jag tyckte en väldigt massa de flesta dagarna de åren! Men jag visste väldigt lite utifrån att jag faktiskt inte levt så många år på jorden. Och dessutom i en rätt skyddad uppväxtmiljö med god ekonomi i en villaförort.
Det innebär inte att det jag kände var fel! Mycket av det känner jag fortfarande- orättvisa och ojämlikhet upprör mig fortfarande. Liksom den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor, gammal och ung. svart och vit.
Men jag ser betydligt mer nyanserat på det idag. Ser min egen roll och delansvar i det som sker runt mig. Att jag är en del av samtiden som pågår.
Jag har sakta med åren slutat skylla på dom andra- utan försöker se vad behöver jag lära mer om för att förändring ska ske. Vad kan jag ändra på? Ödmjukhet inför andra människors oförmågor att ändras snabbt- bara för att jag vill det. För hur snabbt vågar jag förändras?
Att i rubrikform idealisera det en ung och livsoerfaren människa säger rakt ut känns så fattigt. Sådan brist på visdom och kärlek inför det unga spröda.
Det gör ont i mig.
here to edit.
RSS Feed
