Det pratas mycket om minnen nu. Eller rättare sagt; Jag lägger märke till att de skrivs och pratas minnen. Jag tänker främst på Jonas Hassan Khemeris Allt jag inte minns till och Linn Ullmans bok om minnen och åldrandets glömska utifrån Ingmar Bergmans sista år.
Det finns skrivarkurser och funderingar på vad ett minne egentligen är? Vem äger rätten till dess tolkning? Och vad händer med gemensamma minnen när jag står ensam kvar med dem?
Vad minns jag- och vad glöms bort av mig stundtals?
Och varför börjar detta ämne intressera mig nu?
För att jag börjar nalkas ålderdomens landskap? På väg att lämna de gällande sociala kontexten, och istället börja tillhöra skaran av åldringar med livsperspektiv byggd på erfarenhet med sig i bagaget?
Jag tror det!
Att det är att mitt perspektivseende med åldern numera är kvalitativt just beroende på alla dessa dagar som kommit och gått- och format mitt liv och som gör att jag är den jag är och är där jag är nu.
Så vad minns jag? Alltmer mönster och allt mindre detaljer. Allt mer det som verkligen spelat roll- och allt mindre av det jag trott spelat roll. Oj, så mycket tid jag har spenderat på saker som nu inte spelar någon roll- mer än som en orsak att jag är här nu. Är det verkligen någon mer än jag som minns min finne på vänster kindben i sjätte klass?
Finns det något i mitt liv som inte gjort mig till en bättre människa? Det är en frågeställning värd att grunna en stund på. Så vad väljer jag att minnas bäst?
Jag minns när jag strukit handen på min förstföddes mjuka hjässa. Hur blått havet var i Kap Verde. Hur det känns att lägga mitt finger i mina barns små händer. Att amma dem. Hur jag satt på balkongen i Kovalam och såg solen går ner kväll efter kväll i arabiska sjön
- som ur en dröm tagen från Tusen och en natt Samtal med mannen i mitt liv
som skapat förändring av mitt beteende som följd
Och jag minns att ville stanna i Saharas öken och bara titta på stjärnhimlen i evigheternas evighet. Och kvällen vid trappan vid Sacre Coeur – där jag mindes min ungdom som jag egentligen ville att den skulle varit.
Jag minns numera också saker jag velat glömma- som jag inte tyckt passa in i mitt liv som jag ville det skulle ta sig ut. Saker som uppförstorats till grandiosa demoner i mina försök att inte minnas, fundera, lära och gå vidare. Nu får jag tid att lyssna på vad de vill berätta för mig- en chans att lära mig något om mig själv.
Jag tror vi drivs av två jämnstarka krafter; Kärlek och Rädsla.
Kärleken är det tagit fram händelser jag med glädje minns och gärna vill göra om och om igen.
Rädslan står bakom de upplevelser och händelser absolut inte vill göra om idag. De saker som egentligen inte betytt så mycket mer, än som en slags flykt , en väg ur en situation jag inte mäktat med att axla eller möta där jag stod just då.
Rädslan är kraften bakom mycket av det som gör ont i mig. i dag
För rädslan är något många med mig är duktiga på göda och pyssla om, tänker jag när jag möter människor och mig själv.
Hur många saker skulle jag egentligen ha gjort -om jag inför varje beslut bett om en timmes betänketid?
Inte så många av de där dumma obetänksamma och sårande sakerna- de som baserades på min rädsla att inte vara rätt ute , inte få vara med, inte bekräftas av ”rätt” personer, ensamhet och misslyckanden
Rädslan är ganska kortsiktig och omständighetsberoende, minns jag nu.
Kärleken är mer av tålmodiga sorten. Den som kan vänta, vänta på något gott. Rädslan kan inte vänta- den vill ha och äta dig nu.
Linn Ullman uttryckte -om sin åldrande fader – att han var människa, som på slutet hade ett mind, en hjärna - som var att likna med att ha alla fönster på vid gavel. Det lät vackert, tänkte jag. Att öppna alla fönster på vid gavel och släppa allt- låter som en bra sak att göra, innan döden kommer och hämtar dig. För i tvärdraget blåser nog det oviktiga bort först - och kvar bli det rent essentiella, innan det slocknar…och tar vägen någon annanstans
Inget går förlorat av det som hänt mig. Allt minns på något vis- det är som små spår, som alltid kommer vara. Det är bara perspektivet som får mig att värdera och omvärdera dess betydelse - och dess egentliga värde
Det pratas mycket om minnen nu. Eller rättare sagt; Jag lägger märke till att de skrivs och pratas minnen. Jag tänker främst på Jonas Hassan Khemeris Allt jag inte minns till och Linn Ullmans bok om minnen och åldrandets glömska utifrån Ingmar Bergmans sista år.
Det finns skrivarkurser och funderingar på vad ett minne egentligen är? Vem äger rätten till dess tolkning? Och vad händer med gemensamma minnen när jag står ensam kvar med dem?
Vad minns jag- och vad glöms bort av mig stundtals?
Och varför börjar detta ämne intressera mig nu?
För att jag börjar nalkas ålderdomens landskap? På väg att lämna de gällande sociala kontexten, och istället börja tillhöra skaran av åldringar med livsperspektiv byggd på erfarenhet med sig i bagaget?
Jag tror det!
Att det är att mitt perspektivseende med åldern numera är kvalitativt just beroende på alla dessa dagar som kommit och gått- och format mitt liv och som gör att jag är den jag är och är där jag är nu.
Så vad minns jag? Alltmer mönster och allt mindre detaljer. Allt mer det som verkligen spelat roll- och allt mindre av det jag trott spelat roll. Oj, så mycket tid jag har spenderat på saker som nu inte spelar någon roll- mer än som en orsak att jag är här nu. Är det verkligen någon mer än jag som minns min finne på vänster kindben i sjätte klass?
Finns det något i mitt liv som inte gjort mig till en bättre människa? Det är en frågeställning värd att grunna en stund på. Så vad väljer jag att minnas bäst?
Jag minns när jag strukit handen på min förstföddes mjuka hjässa. Hur blått havet var i Kap Verde. Hur det känns att lägga mitt finger i mina barns små händer. Att amma dem. Hur jag satt på balkongen i Kovalam och såg solen går ner kväll efter kväll i arabiska sjön
- som ur en dröm tagen från Tusen och en natt Samtal med mannen i mitt liv
som skapat förändring av mitt beteende som följd
Och jag minns att ville stanna i Saharas öken och bara titta på stjärnhimlen i evigheternas evighet. Och kvällen vid trappan vid Sacre Coeur – där jag mindes min ungdom som jag egentligen ville att den skulle varit.
Jag minns numera också saker jag velat glömma- som jag inte tyckt passa in i mitt liv som jag ville det skulle ta sig ut. Saker som uppförstorats till grandiosa demoner i mina försök att inte minnas, fundera, lära och gå vidare. Nu får jag tid att lyssna på vad de vill berätta för mig- en chans att lära mig något om mig själv.
Jag tror vi drivs av två jämnstarka krafter; Kärlek och Rädsla.
Kärleken är det tagit fram händelser jag med glädje minns och gärna vill göra om och om igen.
Rädslan står bakom de upplevelser och händelser absolut inte vill göra om idag. De saker som egentligen inte betytt så mycket mer, än som en slags flykt , en väg ur en situation jag inte mäktat med att axla eller möta där jag stod just då.
Rädslan är kraften bakom mycket av det som gör ont i mig. i dag
För rädslan är något många med mig är duktiga på göda och pyssla om, tänker jag när jag möter människor och mig själv.
Hur många saker skulle jag egentligen ha gjort -om jag inför varje beslut bett om en timmes betänketid?
Inte så många av de där dumma obetänksamma och sårande sakerna- de som baserades på min rädsla att inte vara rätt ute , inte få vara med, inte bekräftas av ”rätt” personer, ensamhet och misslyckanden
Rädslan är ganska kortsiktig och omständighetsberoende, minns jag nu.
Kärleken är mer av tålmodiga sorten. Den som kan vänta, vänta på något gott. Rädslan kan inte vänta- den vill ha och äta dig nu.
Linn Ullman uttryckte -om sin åldrande fader – att han var människa, som på slutet hade ett mind, en hjärna - som var att likna med att ha alla fönster på vid gavel. Det lät vackert, tänkte jag. Att öppna alla fönster på vid gavel och släppa allt- låter som en bra sak att göra, innan döden kommer och hämtar dig. För i tvärdraget blåser nog det oviktiga bort först - och kvar bli det rent essentiella, innan det slocknar…och tar vägen någon annanstans
Inget går förlorat av det som hänt mig. Allt minns på något vis- det är som små spår, som alltid kommer vara. Det är bara perspektivet som får mig att värdera och omvärdera dess betydelse - och dess egentliga värde
RSS Feed
