Ojojoj – nu finns det mycket att blogga om i mitt inre rum. Tankar och upplevelser slåss om utrymmet att få stå först i kön….
Vad ska jag börja med?
Att känna glädje är en process???
Den kvinnliga energins gryning??
Amatöräventyrarnas tidevarv??
Jag vill se fler kukar på Tv?
80 års livsbilder??
Mitt Liv som prostituerad?
Hmmm
Jag börjar där – Mitt liv som prostituerad
Jag kan rysa av många olika skäl när jag ser ett tv-program som Madonnafallet. Jag kan känna medömkan över de rumänska flickornas tragik. Bli arg och äcklad över mäns feghet att köpa sig ur känslolivet och kärlekens ansvar . Jag blir ursinnig nästan varje dag över den maskulina hierarkins konsekvenser av objektifiering av kvinnokroppen och dess följd; offertraumatisering som lever hos nästan varje kvinna på jordklotet idag, skulle jag tro.
Jag kan känna sorg och besvikelse över att horor säljer ut sexualitetens underbara gåva och skomrande och lockande magi- för ett par hundralappars skull. För att få droga bort eller fly in i shoppingens förlorade paradis.
Jag kan som objektifierad kvinna känna rädsla att bli bortvald och ensam - för att min kropp inte är tillräckligt snygg enligt norm eller ens tillräckligt billig i pris. Som objekt är jag konkurrensutsatt när det pågår realisation i horkvarteren eller på tv.
Och jag kan se att jag själv är prostituerad. Jag säljer min tid som är mitt liv för att få bostad, för att få mat. Och för att höra till och få ett visst erkännande.
Jag har valt en torsk som är sympatisk. Jag säljer min tid för att skapa bra livsmöjligheter för de många- inte bara för de besuttna.
Jag tror jag skulle gjort samma sak helt ideellt. För jag är lyckligt lottad att i min prostitution få ha med mitt hjärta till kneget. Men jag skulle arbetat ideellt i mindre skala och troligen inte varje dag. Jag skulle bli mer av ett subjekt som tar plats i mitt egna liv med drömmar om det goda livet. Jag är ingen särskilt självisk person, något egocentrisk möjligen- så runt mig skulle nog det vara ett rätt bra ställe att hänga på.
Men jag är ju trots det också en prostituerad. Jag har inte varit så fattig och utsatt för övergrepp som de rumänska flickorna i Madonnfallet- så jag har inte behövt sälja min kropp till vem som helst. Hur som helst. Och när som helst.
Men jag har vuxit upp i den rädslans boning som samhället blivit i sitt hierarkibygge . Rädd att bli utan. Ensam. Inte räknas.
I Bibeln säger man något typ”Titta på fåglarna- de räds inte morgondagen. De flyger.”
Jag räds morgondagen. Därför bygger jag skydd- ett skydd som blir till en fängelsehåla och som till slut tvingat mig till prostitution.
Jag är nämligen inte glad och lycklig varje dag. Jag flyger inte varje dag. Jag flyger när jag är ledig. När jag inte bryr mig om morgondagen- mer än som en underbar potentialitet.
Jag flyger – när minnet av alla måsten försvinner. Jag flyger när jag vågar hoppa till Nangilima. När jag inte längre vill vara en liten rädd lort. Då först tar mitt liv som prostituerad slut. Men jag har en bit kvar innan jag vågar hoppa varje dag.
Vad ska jag börja med?
Att känna glädje är en process???
Den kvinnliga energins gryning??
Amatöräventyrarnas tidevarv??
Jag vill se fler kukar på Tv?
80 års livsbilder??
Mitt Liv som prostituerad?
Hmmm
Jag börjar där – Mitt liv som prostituerad
Jag kan rysa av många olika skäl när jag ser ett tv-program som Madonnafallet. Jag kan känna medömkan över de rumänska flickornas tragik. Bli arg och äcklad över mäns feghet att köpa sig ur känslolivet och kärlekens ansvar . Jag blir ursinnig nästan varje dag över den maskulina hierarkins konsekvenser av objektifiering av kvinnokroppen och dess följd; offertraumatisering som lever hos nästan varje kvinna på jordklotet idag, skulle jag tro.
Jag kan känna sorg och besvikelse över att horor säljer ut sexualitetens underbara gåva och skomrande och lockande magi- för ett par hundralappars skull. För att få droga bort eller fly in i shoppingens förlorade paradis.
Jag kan som objektifierad kvinna känna rädsla att bli bortvald och ensam - för att min kropp inte är tillräckligt snygg enligt norm eller ens tillräckligt billig i pris. Som objekt är jag konkurrensutsatt när det pågår realisation i horkvarteren eller på tv.
Och jag kan se att jag själv är prostituerad. Jag säljer min tid som är mitt liv för att få bostad, för att få mat. Och för att höra till och få ett visst erkännande.
Jag har valt en torsk som är sympatisk. Jag säljer min tid för att skapa bra livsmöjligheter för de många- inte bara för de besuttna.
Jag tror jag skulle gjort samma sak helt ideellt. För jag är lyckligt lottad att i min prostitution få ha med mitt hjärta till kneget. Men jag skulle arbetat ideellt i mindre skala och troligen inte varje dag. Jag skulle bli mer av ett subjekt som tar plats i mitt egna liv med drömmar om det goda livet. Jag är ingen särskilt självisk person, något egocentrisk möjligen- så runt mig skulle nog det vara ett rätt bra ställe att hänga på.
Men jag är ju trots det också en prostituerad. Jag har inte varit så fattig och utsatt för övergrepp som de rumänska flickorna i Madonnfallet- så jag har inte behövt sälja min kropp till vem som helst. Hur som helst. Och när som helst.
Men jag har vuxit upp i den rädslans boning som samhället blivit i sitt hierarkibygge . Rädd att bli utan. Ensam. Inte räknas.
I Bibeln säger man något typ”Titta på fåglarna- de räds inte morgondagen. De flyger.”
Jag räds morgondagen. Därför bygger jag skydd- ett skydd som blir till en fängelsehåla och som till slut tvingat mig till prostitution.
Jag är nämligen inte glad och lycklig varje dag. Jag flyger inte varje dag. Jag flyger när jag är ledig. När jag inte bryr mig om morgondagen- mer än som en underbar potentialitet.
Jag flyger – när minnet av alla måsten försvinner. Jag flyger när jag vågar hoppa till Nangilima. När jag inte längre vill vara en liten rädd lort. Då först tar mitt liv som prostituerad slut. Men jag har en bit kvar innan jag vågar hoppa varje dag.
RSS Feed
