Kan det funnits en tid i människans historia där alla fick vara med.? Alla barn som föddes var välkomna – precis som de var? Alla behövdes på sitt sätt i klanen, i stammen i byn. Kan det ha varit så på nomadernas tid? I jägarna och samlarnas världsbild? Eller satte man ut de barn med synlig defekter till vilddjuren? Kanske både och. Kan en annan värld faktiskt vara möjlig? Jag tror det. Jag vet det. Men jag vet också att förändring kan ta lång tid. Samtidigt som en annan förändring kan ske på en tiondels sekund. Hur vill jag då leva mitt liv med den insikten? Vad ska jag välja till och dra ifrån?
När vi nu börjar skolan så där runt 6-7 år börjar formen ta över innehållet. Ta över livet som spritter av lust och nyfikenhet i alla barn. Som vi ju nu är från början. Kommer ni ihåg den där glädje att bara vakna på morgonen och ett hel dag fylld av upptäckter låg framför? Jag minns det väl. Och jag känner sällan så på mina vardagar. Typ aldrig, faktiskt. Något väldigt viktigt har gått förlorat alleftersom mina år på jorden. I landet Sverige. I min tidsepok.
Ibland så tycks det mig som om att det är lag på:
Vid 7 år skall du ha fått ett läshuvud
Vid 14 år skall du ha sexuell attraktionskraft
Vid 25 år skall du vara på väg mot dina väldefinierade mål
Vid 33 år skall allt var på plats- barn, familj, vänkrets och karriär, bostad och social tillhörighet.
Sedan skall du förvalta detta resterande del av ditt liv- inte förlora det som du nu har erövrat. För Guds skull- du får inte förlora, tappa bort, gå vilse. Och inse att du valt helt fel -enligt ditt egna hjärta
.
Vad händer med dom som inte får läshuvud förrän de är 24 eller 34 år?
Sexuell attraktionskraft vid 45? Eller vid 59?
Vid 62 så är du på väg mot ditt livsmål- klart och tydligt vet du vart du är på väg
Men vid 33 år är du ensam. Utan familj och vänkrets av betydelse….
Vad händer med alla dom som inte passar in i mallen av att vara lyckad? Att var spot on. Helt rätt, hela tiden.
Jag träffar så många av dem i mitt jobb. De som aldrig blev så där rätt. Utan har precis som jag en hel del egenheter som liksom inte gör sig idag.
Otidsenliga
Sårbara och sköra i grupp
Men samtidigt så starka i ensamhet. Den sortens ensamma rum du får vara i när du inte riktigt är med i finrummet.
Det ensamma rummet vi bär med oss i alla våra dagar. Från födseln till döden. Det ensamma rummet där vi bara är som vi är. Utan speglingar och Jasägare. Ett ärligt hål i dig. Där du bara är den du egentligen är. Inget läshuvud. Eller särskilt sexig. Och med insikten att allt de du förvärvat i livet av materiella ting och social status är en pappersdrake- som i vilken sekund som helst är ett minne blott.
Tänk om vi fick bli läshuvuden när vi är redo för det? Har viljan och lusten att bli det? Eller inte alls om så är önskan. Tänk om vi fick blomma när vi själva har lust?
Tänk om jag skulle våga öppna min hand och lita på att det som jag har- det kommer du vilja återvända till. Stanna i. Utan burar, tvång och mallar.
Då kanske det där viktiga jag förlorat i vuxenvärldens knepiga värdesystem- kan komma åter. Och jag får vakna med ett glädjeskutt om morgonen. Bara för att jag är jag. Och att jag har livet inom mig.
RSS Feed