De Nya Stora Städerna lanseras med vackra unga människor som på urbant vis sitter liknande poser i en postmodernistisk miljö, läppjandes senaste sortens kaffe eller lokalproducerat öl. Solen skiner mellan skyskraporna i glas. En chic liten odlingslåda syns på bilden med någon fräck örtväxt. Bilden andas framgång – gärna på andras bekostnad. Man vill ju gärna vara lite mera med, än resten.
För resten-
det som inte syns på bilden är den krackelerande verkligheten. Den gör sig inte så bra på bild av det lyckade och tjusiga slaget. Den som inte är på riktigt riktig, som vi säger i Götlaborg
Ni vet, någon som öppnar upp förskolan kl 6.30 på morgonen. Eller inte p g a av utbrändhet.
Någon som tömmer ditt sorterade avfall. Eller inte på grund av förslitningsskada som ej godkänts av försäkringskassan
Någon som kliver upp klockan 4.00 och går på passet som förare av kollektivtrafiken, gärna i form av båt eller linbana. Eller inte, eftersom fordonet är trasigt och reparatör finns inte att nå eller få.
Någon som tar hand om din sjuka mormor när hon kissat ner sig. Eller inte, eftersom det inte hanns med, då hemtjänsten sitter på kontoret och rapporterar in avvikelserna från planeringsschemat.
Någon som fattar politiska beslut utifrån bilden, snarare än besök i verkligheten. Och det får sprickorna att liksom börja ta sig in i den där välmående bilden av framtiden. Till besvär och förtret för alla bildbeivrarna.
Jag som var med redan förr om åren
saknar något väsentligt i dessa bilder; typ livet som det faktiskt är för det mesta.
Eller brukade vara förr om åren. Som i går och i förrgår, till exempel. Ni vet saker som fungerade förr men inte nu.Framförallt saknar jag forna tiders acceptans av verkligheten utanför filter.
På finbilden finns inga förskolor, apotek med medicin, sjukhus med personal, gamla människor med sina metallicröda rullatorer. Det finns inte plats i bilden för folk med cancer i kroppen. Ni vet utan hår och lite grå i hyn. Med trötta ögon, som vill sova lite lite till.
Kvinnor i olika åldrar med några kilon och rynkor fler än brukligt. Med en fläck på klänningen och koll på klockan. Män som kroknat under sina ok och som tappat sin lust. Och inte vill annat än döva sig med sport och en stor stark.
Barn med synfel. Barn i rullstol. Barn som bråkar. Barn som är barn. Och inte gullighetskopior av vuxna.
Det fanns en fördel med att faktiskt få medicin på närmaste apotek när man kom från sjuk och dan från läkaren med recept. Det fanns på den tiden något som hette lagerutrymme i verkligheten och inte bara på datorn.
Och vilken fantastisk förskola vi hade när det hette dagis; 3 förskollärare på 15 barn- och tid med de alla en stund varje dag.
Och vet ni vad! Om man postade ett brev på brevlådan kom det fram nästa dag till mottagaren!!
Och försäkringskassan jobbade med att se till att man fick sin sjukkassa när man var sjuk. På arbetsförmedlingen fick man jobb!!!! Och hemtjänsten hade tid att ta en kopp kaffe och lyssna på den ensammaste pensionären en liten stund då och då.
Antagligen så vill man inte ha med dessa livsbesvärligheter som barndom, ådrande sjukdom och död på bilden av framtidens stad. Och de där behoven får absolut inte kosta något! Hur skall vi då ha råd med vår latte, finölet och weekendresorna- så dyra som de har blivit?!
Den ljusnande framtiden är snart här….eller var det den som var förr??
För resten-
det som inte syns på bilden är den krackelerande verkligheten. Den gör sig inte så bra på bild av det lyckade och tjusiga slaget. Den som inte är på riktigt riktig, som vi säger i Götlaborg
Ni vet, någon som öppnar upp förskolan kl 6.30 på morgonen. Eller inte p g a av utbrändhet.
Någon som tömmer ditt sorterade avfall. Eller inte på grund av förslitningsskada som ej godkänts av försäkringskassan
Någon som kliver upp klockan 4.00 och går på passet som förare av kollektivtrafiken, gärna i form av båt eller linbana. Eller inte, eftersom fordonet är trasigt och reparatör finns inte att nå eller få.
Någon som tar hand om din sjuka mormor när hon kissat ner sig. Eller inte, eftersom det inte hanns med, då hemtjänsten sitter på kontoret och rapporterar in avvikelserna från planeringsschemat.
Någon som fattar politiska beslut utifrån bilden, snarare än besök i verkligheten. Och det får sprickorna att liksom börja ta sig in i den där välmående bilden av framtiden. Till besvär och förtret för alla bildbeivrarna.
Jag som var med redan förr om åren
saknar något väsentligt i dessa bilder; typ livet som det faktiskt är för det mesta.
Eller brukade vara förr om åren. Som i går och i förrgår, till exempel. Ni vet saker som fungerade förr men inte nu.Framförallt saknar jag forna tiders acceptans av verkligheten utanför filter.
På finbilden finns inga förskolor, apotek med medicin, sjukhus med personal, gamla människor med sina metallicröda rullatorer. Det finns inte plats i bilden för folk med cancer i kroppen. Ni vet utan hår och lite grå i hyn. Med trötta ögon, som vill sova lite lite till.
Kvinnor i olika åldrar med några kilon och rynkor fler än brukligt. Med en fläck på klänningen och koll på klockan. Män som kroknat under sina ok och som tappat sin lust. Och inte vill annat än döva sig med sport och en stor stark.
Barn med synfel. Barn i rullstol. Barn som bråkar. Barn som är barn. Och inte gullighetskopior av vuxna.
Det fanns en fördel med att faktiskt få medicin på närmaste apotek när man kom från sjuk och dan från läkaren med recept. Det fanns på den tiden något som hette lagerutrymme i verkligheten och inte bara på datorn.
Och vilken fantastisk förskola vi hade när det hette dagis; 3 förskollärare på 15 barn- och tid med de alla en stund varje dag.
Och vet ni vad! Om man postade ett brev på brevlådan kom det fram nästa dag till mottagaren!!
Och försäkringskassan jobbade med att se till att man fick sin sjukkassa när man var sjuk. På arbetsförmedlingen fick man jobb!!!! Och hemtjänsten hade tid att ta en kopp kaffe och lyssna på den ensammaste pensionären en liten stund då och då.
Antagligen så vill man inte ha med dessa livsbesvärligheter som barndom, ådrande sjukdom och död på bilden av framtidens stad. Och de där behoven får absolut inte kosta något! Hur skall vi då ha råd med vår latte, finölet och weekendresorna- så dyra som de har blivit?!
Den ljusnande framtiden är snart här….eller var det den som var förr??
RSS Feed
