När du nästan ingenting vet om livet- så blir dina ord som rökslingor. Tunna, försvinnande och ganska så genomskinliga.
Många försöker dölja sin ungdom och livsoerfarenhet genom att andas dubbelt så många rökslingor i hopp om förtätning- som om det kan ge orden relevans och en stabilare form.
Men även de slingorna försvinner, tunnas ut och är borta med vinden - även om en och annan man kan ha blivit lurad och inte sett klart när röken ligger som tätast.
När jag tänker på så mycket jag sagt genom mina unga år som jag egentligen inte vetat något om, kan jag bli lite röd om kinderna av genans. Hur jag i min unga arrogans sagt mången ord och gjort mycken handling- vars konsekvenser växt fram 10-20-30 år senare- så blir jag tacksam att det inte blivit värre än vad det blivit. Att någon däruppe på något vis hållit en vuxen hand över mig så jag inte alldeles gått vilse och väck i min egen okunnighet. I min rädda vilja att få mig att framstå som bra mycket klokare, bra mycket mer erfaren- än vad som faktisk har kunnat begäras av mig under de yngsta åren.
Varför får en ung människa inte vara just ung och ganska så okunnig om livet – och få lyssna sig in, känna sig fram till ett vuxenliv i lärandets långsamma takt? Varför belasta en ungdom med oket att vara kunnigare än vad de få åren på jorden möjligen kan frambringa?
I vår iver att hylla och exploatera ungdomen – så dödar vi den på något paradoxalt vis.
Och i det tomrummet skall den till som knappt levt en dag i ensamhet- kräver vi en vuxen brådmogenhet- och som göder en förtärande rädslan att inte duga till. Få finnas till. Och så pladdrar den unge tvångsmässigt fram tomma fraser från böckernas värld - istället för ord hämtade ur ett livs samlade verk. Som hade levts fram om vi bara hade tid och förstånd att vänta in den unga- tills hon var klar med ungdomen av alldeles egen vilja. Färdig att vilja bli rik på livserfarenhet. Och dela med sig av denna särskilda skatt många år senare.
RSS Feed
