I Sverige – inte minst på mitt jobb inom en gammal folkrörelse- så hyllas den representativa demokratin som den ultimata formen av inflytande.
Man väljs som en förtroendevald, för att föra vidare de intressen den gruppering man företräder till en beslutande nivå.
Denna form attraherar färre och färre varje valår. Politiska partier tappar också aktiva medlemmar. Likaså folkrörelse eller idéburna organisationer.
Statsvetare och analytiker sliter sitt hår. Konsulter hyrs in för bryta den nedåtgående spiralen.
Jag tänker viskleken.
Viskleken börjar med att någon säger ett ord eller mening- ett budskap- till näste man- som viskar vidare i ringen, tills siste ringmedlem säger högt det hen hört. Och det brukar alltid vara något helt annat än primärbudskapet. Det ligger i och för sig i visklekens attraktionskraft just detta att budskapet förändras- medvetet eller omedvetet under lekens gång.
Samma är det med den representativa demokratin, tänker jag.
När mitt budskap om vilken sorts samhälle jag vill ha filtrerats genom en mängd instanser och människor- som jag inte har en susning om i vilken livssituation eller energinivå de befinner sig på- så är risken akut överhängande att jag inte känner igen slutbudskapet- det politiska budskapet och dess konsekvenser- som mitt. Jag är inte längre delaktig. Och mitt inflytande har filtrerats bort.
Jag uppfattar inte detta som den ultimata demokratin. Inte längre.
Vad jag vill ha istället är en idéburenhet som öppnar upp för morgondagens potentialitet. För alla.
När jag var liten sa jag att jag var kommunist. Jag visste egentligen inte vad det betydde- men en sak förbryllade mig då. Varför skall människor ha olika mycket pengar? Varför inte dela lika?
Jag är lika brydd idag. Varför skall vi ha olika ekonomiska förutsättningar? Blir jag verkligen en bättre människa i pusslet mänskligheten- om jag får några tusenlappar mer än min arbetskamrat eller granne? Eller vän? Är jag verkligen mer värd än någon annan människa innerst inne?
Eller skapar jag bara produkter och resultat inom ett slutet system som kommer haverera- som alla system gör om de inte fullbordas. Alltså- jag passar på att sko mig på mina medmänniskor, eftersom jag saknar grundtilliten att det är bra imorgon också?
Jag tycker att historien visat oss tydligt att när vi bygger för fort, för högt och exkluderat människor- så brakar det ihop. Är det då den enda vägens väg? Eller är det brist på fantasi, ödmjukhet och förändringsvilja? Varför är vi inkluderat mig själva så rädda för pröva något nytt? För att det gamla slår hårdare på någon annan än mig själv?
Jag vill något annat- och i min demokrati så får jag göra detta annat själv. Vilket är knepigt och lurigt på alla sätt och vis- för jag är i mångt och mycket en oerhört lat jävel- men i grunden är jag en människa som vill må riktigt riktigt bra. Så jag fortsätter att öva mig i bryta-tankemönster- och –förändra-beteende. För som Einstein sa; Det är idioti att använda samma metoder och förvänta sig ett nytt resultat.
RSS Feed
