​När sorg och smärta blir din vardag och liv

Min man är allvarligt sjuk.
Hans kropp är hemsökt av cancer, blodproppar, leverproblem och på det – årets influensabakterier. Just nu så mår han skit. Hans hud har blivit gul. Sjukt gul. Han andas så tungt, så tungt. Ögonen är så trötta- så jag vet inte riktigt vad de orkar se. Vare sig inåt eller utåt
Varje steg han tar, varje rörelse han gör, är en som ett helt krig att ensam utkämpa. Hans kropp har blivit till ett slagfält- som gör att han orkar knappt vända sig om i sängen. Att ta på sig kläder är ett helvete. Att vara föremål för 100-tals personalkontakter är en mardröm.
De sticker honom. De tar rör med blod och analyserar och fyller hans kropp med olika mediciner och dropp.
 Vissa dagar är han nästan den mannen han var innan cancern kom och tog sig plats i hans huvud.
Vissa dagar orkar han knappt vara människa längre.
Trots att han är en människa som vill bli omtyckt. Älskad. Som de allra flesta av oss.
Älskad och berörd.
Och jag är så förtvivlat trött att jag ser min lust förvandlas till plikt och måsten. Så fattig jag blir mitt i livet. Så berövad jag känner mig. Jag rör mig, jag andas och så. Men ibland så orkar jag inte förmå mig att leva så värst mycket mer än så. Bara ett stycke tomhet i väntan på vändningen. Som kommer– det viker jag inte från
 
Vi funderar ibland vad detta helvete ska bära för goda kunskaper med sig. Vilka lärdomar det skall berika oss med. Kommer vi kunna förvalta den goda klokskapen som sjukdomen ger oss – om vi orkar ta emot den myckna visdom som finns i livet så här alldeles nära döden.
Jag hoppas det. Han hoppas det. Vi håller varandra i handen för att ge oss kraften att fortfarande hoppas och tro. Tro på livet. På kärleken. Och skratten. Och kärlekens alldeles speciella styrka
Att vara så starka, att vi kan älska livet i de mörkaste