Det känns inom mig som om det varit en o-rolig sommar. En sommar fylld med våld. Av hat och oförsonligheter.
En sommar där det börjat ramla isär. Världen. Och de värden som stått på spel. De värden som ansetts vara de givna. De håller inte ihop oss längre.
Jag tänker på att det hårdnat. Samtidigt som så mycket har mjuknat. Som att manligheten faller i två delar. Där den ena sidan växer sig till mänsklighet. Till kärlek och sårbarhet. Hudlöst. Det är fint att se att unga män kan röra varandra. Ge tröst.
Men att den andra halvan av manligheten dukar under av rädsla. Rädslan att det inte längre duger att bara vara översittare. Som driver dem till de fega handlingar. Illgärningar av väldigt små människor.
Och våra hjärtan fylls. Av rädsla. Av sorg. Men också av hopp för det nya som kan skönjas bortanför mediernas svarta rubriker och hetsiga kommentarsfält.
Jag tänker att det förljugs. Samtidigt så har så mycket mer visat upp sitt hela jag.
Att kvinnligheten delats i två delar. Där den ena opererar om sig för att duga en sommar, ett år eller två. Kvinnor som är så små i sina gärningar att de kapar linor till anständighetens rike. Till systerskap och solidaritet.
Men också att en del kvinnor reser sig. Tillsammans. Men också alldeles ensamma vågar det utmana föreställningar om vad en kvinna-en människa ska vara. Göra. De som växer till hela människor. Till kärlek och styrka. Mod. Och mod kommer behövas.
För våra huvuden fylls av skräckbilder. Av hot. Men också av en universell sanning som letar sig fram genom mediernas förskräckligheter. Om att det är dags att bryta upp.
Det har varit en svår sommar. Av så mycken död. Så alldeles för tidig död. Så mycket ofredande. Så mycket o-tillit. Så många små och rädda människor det finns i världen. Och de har setts denna sommar, alla dessa olycksbarn av sin tid.
Men en ny tid är snart här.
För den gamla tiden- den här sommaren har redan gått i bitar. Och är på väg att ramla utför kanten. Till det som varit. Till de svunna tidevarvens rike
Framför oss är livet med oskrivna ark
Så - hur vill du leva din nästa sommar?
En sommar där det börjat ramla isär. Världen. Och de värden som stått på spel. De värden som ansetts vara de givna. De håller inte ihop oss längre.
Jag tänker på att det hårdnat. Samtidigt som så mycket har mjuknat. Som att manligheten faller i två delar. Där den ena sidan växer sig till mänsklighet. Till kärlek och sårbarhet. Hudlöst. Det är fint att se att unga män kan röra varandra. Ge tröst.
Men att den andra halvan av manligheten dukar under av rädsla. Rädslan att det inte längre duger att bara vara översittare. Som driver dem till de fega handlingar. Illgärningar av väldigt små människor.
Och våra hjärtan fylls. Av rädsla. Av sorg. Men också av hopp för det nya som kan skönjas bortanför mediernas svarta rubriker och hetsiga kommentarsfält.
Jag tänker att det förljugs. Samtidigt så har så mycket mer visat upp sitt hela jag.
Att kvinnligheten delats i två delar. Där den ena opererar om sig för att duga en sommar, ett år eller två. Kvinnor som är så små i sina gärningar att de kapar linor till anständighetens rike. Till systerskap och solidaritet.
Men också att en del kvinnor reser sig. Tillsammans. Men också alldeles ensamma vågar det utmana föreställningar om vad en kvinna-en människa ska vara. Göra. De som växer till hela människor. Till kärlek och styrka. Mod. Och mod kommer behövas.
För våra huvuden fylls av skräckbilder. Av hot. Men också av en universell sanning som letar sig fram genom mediernas förskräckligheter. Om att det är dags att bryta upp.
Det har varit en svår sommar. Av så mycken död. Så alldeles för tidig död. Så mycket ofredande. Så mycket o-tillit. Så många små och rädda människor det finns i världen. Och de har setts denna sommar, alla dessa olycksbarn av sin tid.
Men en ny tid är snart här.
För den gamla tiden- den här sommaren har redan gått i bitar. Och är på väg att ramla utför kanten. Till det som varit. Till de svunna tidevarvens rike
Framför oss är livet med oskrivna ark
Så - hur vill du leva din nästa sommar?
RSS Feed
