​Närvaro

Har ni också känt den? Den där närvaron när man är alldeles ensam hemma…Närvaron och iakttagelsen.  Det är som om jag plötsligt ser mig själv. Genom denna närvaron. Lägger märke till mig själv. Vem jag är. Vem iakttar mig? Vem där? Jag är ju ensam.
Men rummet är fullt av närvaron som ser mig, Hör mig. Är med mig. Jag är inte ensam i ensamheten.
 
När bruset tystnar i rummet och det som är inom mig hörs. Starkt och tydligt.
Min vånda. Min längtan. Min rädsla. Min humor och jävlar anamma.
Jag lyssnar till mig. Mina ord som söker sig fram. Formulerar insikter.Förstår så mycket som jag aldrig säger högt av tidsbrist och omständigheter.Ord som kräver närvaro.
 
Har ni också lagt märke till det dör eviga när man mediterar eller yogar? Den där otroligt privata känslan av vara här. Precis här. Men del av allt.  Hur tyngder lättar och nuet dras ut till evighet.Så varför är jag inte där oftare? Konstigt, minst sagt.
 
Märkligheter.
 
Som vi så sällan berättar om på kafferasten eller i Instagramflödet.
Och då menar jag förstås inte att de tjusiga yogapositionerna i solnedgångar eller på bergstoppar.
Utan bara den där stilla känslan av mening. Och att allting går till ro.