För några år sedan satt jag i ett fönster på ett hotell i London och tittade ner på människorna på gatan. Långt där nere gick de snabbt med sina paraplyer eller småsprang undan regnet. Bilarna kom och gick i en aldrig sinande ström. Det såg väldigt automatiserat ut på något vis. Som om det hela var en gigantisk marionetteaterscen. Än en scen ur det vi kallar livet.
En annan sådan overklighetskänsla fick jag i Stockholm när jag skulle köpa en lunchmacka.
Det var som om alla på detta fräcka ställe var precis på väg att bli filmade. Totalt uppskruvade. Jag var tvungen att snegla och titta mig omkring ifall jag hade hamnat mitt i en filminspelning. Men det verkade vara det som kallas verkligheten.Åtminstone i Stockholm.
Jag får den här overklighetskänslan allt oftare. En känsla av oförståelse och utanförskap. Jag hajar inte grejen längre. Jag är inte med.Och ibland gör det ont. För det finns en lockelse i innanförskapet och att räknas med.
Jag tittar med stora ögon och lyssnar med gigantöron- men förstår inte vad det är som är viktigare än kärleken och livet. Jag håller på att ramla ur bilden.
Det flimrar och susar när jag är mitt i- men på håll så blir bilden otäckt skarpt.
Jag ser unga flickor och en del pojkar vanställa sig i försök att verka attraktiva. Jag ser människor i desperation skrika en sak med sina kroppar och ögon- och en helt annan sak med leende munnar.
Jag ser barns vilda längtan efter uppmärksamhet när deras föräldrar sugts in i sin telefon. Den där förtrollande tingesten som är så förrädiskt likt livet. Medan det lilla barnalivet står jämte med allt mer tomma ögon.
När jag ser bilden med det skärpedjup man får med lite perspektiv- då blir jag sorgsen inombords. Vad var det för värld jag har lämnat över till nästa generation? Vad har konsumtionen gjort med oss som människor? Läste att rumpförstoring, botoxinjektioner och penisförlängning är att jämställa med vilken lyxvara som helst i denna nya sköna tid av shopping … Kapitalismen har liksom ersatt vårt hjärta och hjärna som livsmotor. Vi konsumera ihjäl vår egen planet och skryter om det på sociala medier???
Vi behöver nog inte AI – vi är nog på väg att bli det själva. En ekonomisk teknisk konstruktion som härmar det organiska livet. Dinosaurierna dog ut p g a av yttre orsaker. Vi lär dö ut p g a av inre orsaker. Intressant fenomen att studera på långt håll från nästa existens!
För det är ganska gott att inse att jag med ålderns rätt är på väg ut ur bilden- och tillbaka in i livet igen som den människa jag innerst inne är. Och på väg någon helt annanstans!
Och vem vet- kanske jag kan lämna några brödsmulor efter mig för de som är intresserade av att skippa vansinnet!