Nu är det tid för att fatta mod att skifta synsätt

Ännu en gång har unga män skjutits i Göteborg. 2 unga män dog och flera skadades svårt. Denna gång på Vårväderstorget i Biskopsgården. Och denna gång kom skotten  med en sådan besinningslöshet att den får betecknas som massaker.

Många tankar far igenom huvudet och många känslor finns i mitt hjärta. Jag har kollegor som förlorat vänner i denna skjutning. Att se deras sorg och smärta. Att förstå att det är här vi är. I min stad .Mitt i ett krig. Ett krig som är ett resultat av våra politiska beslut och handlingar. Ingen av oss kan svära oss fria från det kontext vi lever i. Och att mina val är en del av lösningen Eller en del av den fortsatta problematiken. Jag bestämmer mitt sätt att se på världen.

Det är svårt att komprimera allt detta till en text. Att få med det viktigaste i de mönster som träder fram. Men jag gör ett försök idag att samla mig och mina tankar till ord om de mönster jag ser.

Ett sådant mönster är den totala oförståelse från de etablerades grupp som GPs ledarskribent Alice Teodorescu visar upp. Att det bara finns en enda väg. Att piska sig själv till att gå den etablerade skolvägen. Att problemet är individuellt. Och skall lösas individuellt. Att piska sig lite mer om man har fötts med tuffare, lite mer omänskliga villkor. Att skolan är den enda vägen till framtidens samhälle. Hon uttrycker sig milt talat nedvärderande om exempelvis fritidsgårdens plats som en arena för unga människor att växa på.
Att inte se mötesplatser som fritidsgårdar som en del av den komplexa mångfaldiga lösning som måste till är som att kapa den kreativa idéarenan. Där nya framtiden föds. De flesta stigfinnare, uppfinnare och samhällsförnyare var inte så bra i skolan. Det är förvaltarna som trivs i skolmiljön. Där ramarna är fast satta efter gårdagens samhälles behov och funktion. Att inte passa in där är inte ett misslyckande merän ur förvaltnings synpunkt. Det är ett försök till något annat. Ibland går det åt fanders. Ibland blir det fantastiskt. Men det lever här och nu. Med framtiden i sikte.

Men hur rimmar det då med dessa unga män som skjuter sina likar? De är ju några av dessa som inte vill eller förmår förvalta gårdagens samhällsbygge. Delvis för att de inte har sin trygghet eller rotsystem där. Delvis för i sina ögon identifierar de sig själva med Alice Teodorescus ögon. De är misslyckade. Och när man börjar identifiera sig med att vara värdelös så uppstår hat. Självhat och skam. Precis som Mattias Hellberg skriver i dagens GP utifrån den amerikanske psykiatrikern James Gilligans arbete med unga manliga våldsutövare. För det är män som står för det utåtagerande våldet i form av mord, misshandel och våldtäkter. Kvinnor skadar sig själva i sitt hat. De skär sin kropp, svälter den eller låter män skända den.

Men vi berörs mer direkt av det manliga våldet- då det hotar oss till livet. För det är just vår rädsla som skapar dessa hatande mäns känsla av respekt bakom vapnet. För i den yttersta desperationens utmarker är detta enda sättet att få en plats att synas på. Att vara något.

Carin Götblad har i dagarna också pekat på mansproblemet med våldet mot kvinnor. Att samhället låter kvinnorna bli problemlösarna genom att de och barnen får flytta runt för komma undan våldet. Istället för skapa gärningsmannazoner- för de som skadar och dödar.

Män som inte räknas är ett dödligt hot. Varför är det så? Varifrån föds denna känsla av misslyckande? Vilka strukturer skapar och göder detta vansinne?

I mitt arbete hävdar vi att vägen till insikt och inflytande är att äga rätten till problemformuleringen. Att ställa sig själv frågan. Men eftersom jag är en otålig människa vill jag gärna vara med och så lite frön till viljan att våga ifrågasätta dagens verklighetsuppfattning .

Det manliga våldet, liksom självklart det kvinnliga är strukturellt skapat anser jag. Det finns inbyggt i det patriarkala pyramidformade samhällssystem vi lever i. Där ledare finns i varje skikt inom pyramiden.

De är bara de som är utanför som är ledarlösa. Fria eller misslyckade- utifrån två olika sätt att se saken. Så varför väljer vi det negativa sättet att se på utanförskapet- och ensidigt hylla innanförskapet som Teodorescu gör i sin ledare?

Jag tror att mänsklighetens idé är att leva, skapa och må bra. Det är grunden till vår existens. När vi kommer för långt bort från detta mår vi dåligt. När våra strukturer gör oss illa, istället för skydda oss och skapa välmående.

Och nu mår jag inte bra. Och inte heller mina kollegor. Eller alla de människorna som samlats till minnestunder och manifestationer mot detta livsfientliga våldet.

Jag vet av egen erfarenhet att bara sitta ner och lyssna påmitt inre så ställs de frågor som jag bör ställa. Och därinne finns också svaren. Men det kräver mod och tid att närvara med sig själv.

Jag tror att det är det modet och den tiden vi nu som människor ska ta oss. Innan vi upphör att vara människor.