Morgonen var alldeles stilla och det ljusnade i blå Det kvittrades av småfåglar gömda i palmernas gröna blad. Och vissnande blad. En sång som gled längs skalorna. Men det var det enda ljudet hon kunde uppfatta. Stilla. Som om världen här på Los Quamados höll andan så om morgonen i skuggan av vulkanen. Det var snart 50 år sedan den sist hade ett utbrott. Den höll också andan. Väntade. Hela Cumbre Nueva bidade sin tid innan nästa explosion av glödande lava återigen skulle lägga ön under sig
Bakom den tysta vulkanens topp började solen sin dagsresa. Den spred ett gult sken över himmelen i öster. Och gav en djupare färg åt hennes utsikt av blått och grönt.
Havet och himmelen möttes i blåaste blått. Horisontallinjen hade suddats ut i en slags trolskhet av avståndets dis. Hon kunde inte skönja en linje. En skarp gräns mellan havet och himmelen. Horisonten var utsuddad och mjuk. Och stilla även den. Den gav ro.
Hon funderade en stund på forna tiders sjöfarare som gav sig ut i det okända. I allt det blåa. Utan slut. Bara ett evigt blått. Som kunde snabbt slå om i vredgat grått, föreställde hon sig. Ett skepp i öppet vatten mellan La Palma och med ett Amerika långt långt i fjärran. Landet där miljoner människor farit till -undan nöd och fattigdom. Undan despotism och inskränkthet. Mot ett äventyr i ett helt nytt land. Mot en dröm och framgång i det materiella och en frihet i sinnet. Fast frågan är om de två tillstånden kan förenas mer än i en stunds förälskelse innan svartsjukan och rädslan att förlora antingen det ena eller det andra tar vid.
Amerika idag var ett land där drömmarna var tomma trots bästa sändningstid worldwide. Materiell framgång vann över friheten i sinnet och på jorden. Och meningslösheten bredde ut sig i dess spår
Hon släppte tanken och följde med blicken en fågel med vit stjärt och vingfjädrar, Den flög mellan palmen och elledningens tråd mellan ledningsstolparna i sluttningen ner mot havet.
Den flög tyst och ensam, som om den inte ville väcka någon uppmärksamhet. Till skillnad från den kvittrande sångkören av de små. Som fortsatte oupphörligen med att vara de enda som hördes denna morgon.
Hon lyssnade efter ljudet av människor. Av morgonbestyren eller bilar på väg. Men ännu var det tyst. Trots att klockan började närma sig 9 denna söndagsmorgon. Hunden från igår var tyst. Kanske hade någon fått nog av ylandet och gläfsandes och knäppt honom. Eller så hade han tappat rösten efter flera timmars Se mig- Hör mig.
Hon drack det svarta kaffet, mjölken hade klumpat sig- så den fick hon lov att vara utan. Njöt av det svarta och av beskan. Hon lyssnade in mot sovrummet där hennes man sov vidare, funderade på om hon skulle ge upp denna stund av ensamhet och sällhet och borra ner sin näsan i hans lukt och värme.
Hon stannade kvar.
Lät ögonen vandra mot det blåa diset i fjärran. Bara var en lite stund. En liten stund där hon plötsligt blev ett med allt det som var runt henne. Hennes personlighet suddas lika mjukt ut som horisonten längst ute i väster. En ton av glädje, ja, till och med en urminnes lycksalighet slog sig ner i hennes hjärta och fick henne i sin frid.
Ett ögonblick av lätthet, Av befrielse och samhörighet.
Sedan kom vinden från ingenstans.
Bakom den tysta vulkanens topp började solen sin dagsresa. Den spred ett gult sken över himmelen i öster. Och gav en djupare färg åt hennes utsikt av blått och grönt.
Havet och himmelen möttes i blåaste blått. Horisontallinjen hade suddats ut i en slags trolskhet av avståndets dis. Hon kunde inte skönja en linje. En skarp gräns mellan havet och himmelen. Horisonten var utsuddad och mjuk. Och stilla även den. Den gav ro.
Hon funderade en stund på forna tiders sjöfarare som gav sig ut i det okända. I allt det blåa. Utan slut. Bara ett evigt blått. Som kunde snabbt slå om i vredgat grått, föreställde hon sig. Ett skepp i öppet vatten mellan La Palma och med ett Amerika långt långt i fjärran. Landet där miljoner människor farit till -undan nöd och fattigdom. Undan despotism och inskränkthet. Mot ett äventyr i ett helt nytt land. Mot en dröm och framgång i det materiella och en frihet i sinnet. Fast frågan är om de två tillstånden kan förenas mer än i en stunds förälskelse innan svartsjukan och rädslan att förlora antingen det ena eller det andra tar vid.
Amerika idag var ett land där drömmarna var tomma trots bästa sändningstid worldwide. Materiell framgång vann över friheten i sinnet och på jorden. Och meningslösheten bredde ut sig i dess spår
Hon släppte tanken och följde med blicken en fågel med vit stjärt och vingfjädrar, Den flög mellan palmen och elledningens tråd mellan ledningsstolparna i sluttningen ner mot havet.
Den flög tyst och ensam, som om den inte ville väcka någon uppmärksamhet. Till skillnad från den kvittrande sångkören av de små. Som fortsatte oupphörligen med att vara de enda som hördes denna morgon.
Hon lyssnade efter ljudet av människor. Av morgonbestyren eller bilar på väg. Men ännu var det tyst. Trots att klockan började närma sig 9 denna söndagsmorgon. Hunden från igår var tyst. Kanske hade någon fått nog av ylandet och gläfsandes och knäppt honom. Eller så hade han tappat rösten efter flera timmars Se mig- Hör mig.
Hon drack det svarta kaffet, mjölken hade klumpat sig- så den fick hon lov att vara utan. Njöt av det svarta och av beskan. Hon lyssnade in mot sovrummet där hennes man sov vidare, funderade på om hon skulle ge upp denna stund av ensamhet och sällhet och borra ner sin näsan i hans lukt och värme.
Hon stannade kvar.
Lät ögonen vandra mot det blåa diset i fjärran. Bara var en lite stund. En liten stund där hon plötsligt blev ett med allt det som var runt henne. Hennes personlighet suddas lika mjukt ut som horisonten längst ute i väster. En ton av glädje, ja, till och med en urminnes lycksalighet slog sig ner i hennes hjärta och fick henne i sin frid.
Ett ögonblick av lätthet, Av befrielse och samhörighet.
Sedan kom vinden från ingenstans.
RSS Feed
