Idag dog Jesus för ca 2000 år sedan. Uppspikad på det romerska korset, förådd av fariséernas rädsla att förlora sin makt att bestämma vem som fick vara nära gud och inte.
En man som sade att vi alla bar Guds himmelrike inom oss och att han var Guds barn- liksom vi andra.
En man som gav upp sina ägodelar- men aldrig kände sig fattig
En man som vandrade – men aldrig gick vilse.
En man som älskade – och var i frid.
Symbolen Jesus kanske var den första riktigt självmedvetna varelsen här på vår jord.
En som bröt med det kollektiva medvetandet utan att vara arg på de andra- med undantag för månglarna utanför templet. Han gjorde det som kändes sant för honom helt enkelt.
Därför är han fortfarande en människa som berör, trots maktgalet prästerskap, påvar och konungar som gjort sitt bästa att förvanska kristendomens kärleksbudskap till segregerad och polariserad värld. Tvärtemot Jesus ord, alltså
Och kanske var det där han misstog sig Jesus. Att det räckte med hans ord och handlingar. Hur gjorde han egentligen nä han lyckades gå på vattnet?
Helade människor? Dela bröd och fisk så det räckte till alla?
Symboliskt känns det rätt. Jag kan gå på mentalt vatten och känslomässigt heala mig och andra. Och att dela med andra gör mig nöjd och tillfreds.
Kanske var det menat som inre upplevelser snarare än yttre?
Men vi är ju fysiska varelser också- så visst hade det varit mäktigt att lära sig gå på vattnet??
Men som sagt han dog ju. Förrådd av sitt folk och dödad av imperiet.
Som den första självmedvetna varelsen var det nog oundvikligt. Han var först. Han störde. Han stack ut .Och gav inte vika.
Jesus var en modig människa. En av de modigaste genom vår historia.
De är därför vi fortfarande minns honom mellan påskäggen och släktträffarna.
För det gör vi väl?
Jag gör det i alla fall. När jag tar mig en stund med mig själv så här på långfredagen
RSS Feed
