När jag var lite vaknade jag om morgonen med ett WOW- fast det hette inte så på den tiden. Men känslan var sprittande och glad. En ny dag. Ett nytt äventyr.
Med en kittling av förväntan steg jag upp med min lillasyster, eftersom vi delade rum, och så började dagen. Hos mormor fick vi kaffe med socker och franskbröd. Eller Halmstads grova från Östras bageri. Med malet kaffe från kaffeaffären bredvid.
Hos mormor blev varje vardag ett äventyr i sig.
Att äta sig runt i Saluhallen. Fika med mormors systrar. Gå upp på den gamla vinden som hade sin särskilda doft av fukt och malmedel. Kistan med mamma och hennes bröders alla teckningar och böcker från förr.
Källaren där morfar huserade med fiskespön och vattenkannor. Och en och annan grogg.
Han hade en flamencodansös som prydnad som jag älskade att titta på. I rött silke och svart spets. Hon gnistrade av liv och fräckhet.
Trädgården med morfars doftande rosor. Mormors stråhatt under äppelträdet.
Bäst av allt var nog Landet Bakom Backen- där vi inte fick vara. Absolut inte.
Där bodde det ibland zigenare, som det hette på den tiden. Där var det vilda ängar med blåklockor och hundkex. Där kunde vi leka vid järnvägsspåret. Ibland lade vi stenar på spåret för se om tågen skulle spåra ut. Ibland drömde vi om att hoppa på och åka med – bort till fjärran.
Där fanns en slags frihet från vuxna och frihet från ordning och reda. Där var det vilt och eget.
Alltså helt förbjudet av vuxna….
Hos mina föräldrar fanns också en kittling om morgonen. Där blev det mer kavring med ost och varm choklad till frukost. Lekar med kompisar och med min syster. Men också mer styrt och ställt- eftersom vi gick på dagis och i skolan. Men morgondagen var ny och doftade av möjligheter och upptåg. Vareviga dag var alldeles underbar om morgonen.
Nu snoozar jag flera gånger när mobilen piper på kl 6.15. Vill inte stiga upp i mörkret vareviga dag. Vill inte promenera ner till mitt- i och för sig - spännande jobb. Det kittlar inte i mig på det viset som i barndomens My.
Trots att jag skapat en rutin av tända ljus, meditation och frukost i sängen – ljuvligt kaffe och ett gott samtal, som ersatt morgontidningens svarta löpsedlar. Trots en fin start på dagen så vaknar jag inte med ett WOW eller med en ilning av en ny dag. Bara när jag är på resa i fjärran stad eller land kan jag känna denna av den glädjefyllda morgonstunden med guld i mund.
Vart tappade jag morgonens välsignelse? När mellanstadiet började?Nej,, troligtvis högstadiet och i viljan att bli som andra. När drömmar inte längre fick vara fria och glada -utan drömmarna blev anpassade och lydiga. Köp och säljbara. Där i den skarven mellan liten och stor, försvann mina gyllene morgonstunder
Jag undrar om jag kan finna vägen tillbaka till frihetens och glädjens land igen? Eller måste jag pensioneras först? Rymma från löneslaveriet och det vuxna bekräftelsetvånget- vill jag det? Törs jag det?
………???
Med en kittling av förväntan steg jag upp med min lillasyster, eftersom vi delade rum, och så började dagen. Hos mormor fick vi kaffe med socker och franskbröd. Eller Halmstads grova från Östras bageri. Med malet kaffe från kaffeaffären bredvid.
Hos mormor blev varje vardag ett äventyr i sig.
Att äta sig runt i Saluhallen. Fika med mormors systrar. Gå upp på den gamla vinden som hade sin särskilda doft av fukt och malmedel. Kistan med mamma och hennes bröders alla teckningar och böcker från förr.
Källaren där morfar huserade med fiskespön och vattenkannor. Och en och annan grogg.
Han hade en flamencodansös som prydnad som jag älskade att titta på. I rött silke och svart spets. Hon gnistrade av liv och fräckhet.
Trädgården med morfars doftande rosor. Mormors stråhatt under äppelträdet.
Bäst av allt var nog Landet Bakom Backen- där vi inte fick vara. Absolut inte.
Där bodde det ibland zigenare, som det hette på den tiden. Där var det vilda ängar med blåklockor och hundkex. Där kunde vi leka vid järnvägsspåret. Ibland lade vi stenar på spåret för se om tågen skulle spåra ut. Ibland drömde vi om att hoppa på och åka med – bort till fjärran.
Där fanns en slags frihet från vuxna och frihet från ordning och reda. Där var det vilt och eget.
Alltså helt förbjudet av vuxna….
Hos mina föräldrar fanns också en kittling om morgonen. Där blev det mer kavring med ost och varm choklad till frukost. Lekar med kompisar och med min syster. Men också mer styrt och ställt- eftersom vi gick på dagis och i skolan. Men morgondagen var ny och doftade av möjligheter och upptåg. Vareviga dag var alldeles underbar om morgonen.
Nu snoozar jag flera gånger när mobilen piper på kl 6.15. Vill inte stiga upp i mörkret vareviga dag. Vill inte promenera ner till mitt- i och för sig - spännande jobb. Det kittlar inte i mig på det viset som i barndomens My.
Trots att jag skapat en rutin av tända ljus, meditation och frukost i sängen – ljuvligt kaffe och ett gott samtal, som ersatt morgontidningens svarta löpsedlar. Trots en fin start på dagen så vaknar jag inte med ett WOW eller med en ilning av en ny dag. Bara när jag är på resa i fjärran stad eller land kan jag känna denna av den glädjefyllda morgonstunden med guld i mund.
Vart tappade jag morgonens välsignelse? När mellanstadiet började?Nej,, troligtvis högstadiet och i viljan att bli som andra. När drömmar inte längre fick vara fria och glada -utan drömmarna blev anpassade och lydiga. Köp och säljbara. Där i den skarven mellan liten och stor, försvann mina gyllene morgonstunder
Jag undrar om jag kan finna vägen tillbaka till frihetens och glädjens land igen? Eller måste jag pensioneras först? Rymma från löneslaveriet och det vuxna bekräftelsetvånget- vill jag det? Törs jag det?
………???
RSS Feed
