Oväder

Himlen var blå med några stråk av rosa på morgonen bär hon vaknade. Det var i slutet av december och julen var över för den här gången. Hon drack morgonkaffet med välbehag och tittade på det kala trädet, en ståtlig kastanj utanför fönstret. Kanske en promenad för att mota bort lite av den där obehagliga proppmättnaden i henne som julens feta och söta skapat? Det blev på något vis alltid för mycket av det goda. Trots föresatser av de mest välmenande och ambitiösa slag. Men hennes kropp var i den åldern där den krävde handling och inte ord. Rörelse innan de sista pralinerna skulle ner i den något sargade magen.
Men ännu var suget efter kaffe och stanna i morgonens mjuka lojhet starkast. Hon drog upp täcket och njöt av värmen. Lät tankarna röra sig än hit än dit. Lät dem flyga över smått som stort så här om morgonen i all ledighet.
Det skulle bli oväder. Media rapporterade med den skadeglades oförtrutna entusiasm om allt hemskt som snart skulle hända. Troligtvis precis där du är. Här där hon var
Håll er inne var budskapet. Men hon längtade ut.
Kastanjens grenar började röra sig. Himlen mörknade i grått. Vinden började vina lite så där försiktigt utanför knuten. Sedan tystnade det. Solen glödde till några intensiva ögonblick bakom det gråa.
Sedan drog vinden djupt efter andan och började andas ut. Långa vindeandetag. Kastanjens nakna grenverk  rörde sig allt snabbare och vildare
Hon beslöt sig gå ut en liten stund för renas. Låta vinden ta tag i henne. Skaka om
Ge henne en chans att bli till igen. På nytt än en gång.
 
Vinden från havet i väster slog nästan omkull henne. Kallt och obevekligt.
Med den sortens otämjda råhet som bara närheten till havet kan ge.
Hon njöt av motståndet. Kände att det gav henne en match. Hon renades. Och slätades ut.
Fyllde lungorna av det friska fria.
Stod där så stilla hon förmådde i vindarna. Och lät det hända. Hända henne.
 
Hon gick tillbaka hem till sig
Tände några ljus och njöt av hur allting stillnade och lugnade ner sig inom henne.
 
Fascinerad hörde hon och såg ovädret slog till mot staden. Regnets hårda smattrande. De gamla fönsternas kamp att hålla ihop sig och hålla ute vindstötarna.
Stormbyarna. Orkanstyrkan
Det ven och det tjöt runt det gamla huset
Gatlyktorna dansade orytmiskt på sin lina och kasta ljuset än dit än hit.
Och den gamla kastanjen skruvade och vred sig mot skymningen.
 
Hon njöt av det vilda en bit från ovan i sin trygga vrå
Och tanken hennes snudda bara kort vid dem som inte hittat sin egen vrå i livet