När jag var yngre hade jag en bild av mig själv boendes och skrivandes i Provence. Ett litet hus i en by på väg upp mot bergen, men med havet inom räckhåll.
Ett hus av sten med en liten örtaträdgård till husbehov. Med ett litet kullerstensbelagt torg där folk sade Bonjour till varandra.
Där skulle jag skriva, älska och leva så fullt ut jag förmådde.
Men mina dagar var fulla av arbete, möten och människor att umgås med.
Dagarna blev till veckor, månader och år. Så träffade jag en man som tittade på mig med lysande blå ögon och som om och omigen frågade inför alla mina måsten och beslut;
Tar dig detta möte, detta beslut närmare eller längre från Provence?
Och jag var tvungen att se att jag gick i cirklar- och vägen till Provence var lika lång som för 10 år sedan.
Var -Är Provence bara en fånig dröm, eller är det en vision – en målbild att arbeta mot?
Jag är numera inte säker på om det är i Provence mitt lilla hus ska stå. Det kan vara på Shetland. Yorkshire. Det kan vara i Puglia. Det kan vara i Provence. Vrångö. Eller Portugal.
Men jag har idag en målbild av vad för slags liv jag vill leva-och inte bara guppa med i strömmar hit och dit. För jag vet nu att alla dessa dagar som kommer och går ÄR mitt liv. MITT LIV. Så jag behöver bestämma mig för vad jag vill med det!
Jag vill skriva, fotografera, promenera, samtala och älska. Njuta liv i det lilla och stora..
Se mina barn gå in i vuxenvärldens möjligheter och faror. Lära mig det nya av dem.
Vara med den man jag älskar. Och vara med mig själv. Utforska och hitta nytt. Och sonas med det gamla.
Så jag har börjat blocka dagar i min kalender. Dagar jag inte är tillgänglig för allt och alla. Bara för det jag verkligen vill. Börjat konsumera mindre för spara pengar till resandet
Bor litet. Minskat i omfång. Resa och leva med lättare bagage.
Och för varje dag känner jag att jag äntligen är på väg- även om jag ibland tittar bakåt som Lots hustru-på väg mot ett livs levande liv. Kanske i Provence. Kanske i Italien.
RSS Feed
