Det finns mycket storslaget i livet. Ett barns första andetag. En människas oändliga möjlighet att älska. Vårens skira grönska och sommarens prakt. Hisnande utsikter och innerliga insikter.
Frågan är varför vi förminskar livet så ofta? Gör det liksom praktiskt hanterbart inom ramar och mallar. Klockslag och deadlines.
Ju större städer och sammanhang, ju mindre en människas betydelse blir- desto mer olust och rädsla växer fram. Och ropen skallar på fler poliser, mer kontroller, rapporter.
För maktlöshet är ingen trevlig miljö att vara i.
Svenskarna har blivit ett rädslans folk. De tre största partierna i Sverige idag är moderaterna, socialdemokraterna och sverigedemokraterna- och deras budskap är snarlikt. Mer kontroll, mindre generositet, hårdare tag och fler poliser. Längre straff åt fler. Lag och ordning.
Rädslans följeslagare heter byråkrati. En apparat som oftast börjar leva ett alldeles eget liv. Här ska rapporteras. In absurdum. Med ett stort undantag; rapportera för guds skull inte det mest väsentliga- att allt färre människor idag hinner utföra sina uppdrag och jobb för all arbetstid går åt att rapportera. Men byråkratin är som en cancersvulst. Den vill leva och breda ut sig, och äter upp de friska vävnaderna. Folk levererar sina rapporter och hinner inte göra det de ska. Ta hand om de gamla, de sjuka, de små.
Och ingen vill ju verka oduktig, så ingen rapporterar in att de faktiskt inte hunnit göra det de ska ännu en dag. De äts upp av byråkratin inifrån och ut i sina handlingar och ord. Som små lydiga legosoldater åt Byråkratin.
Och rädslan växer, trots alla rapporter. Trots mer pengar till polisen och militären.
Och med rädslan och känslan av att inte hinna med det egentliga, så blir vi en allt sjukare och mer olustigt folk.
Det är en sorglig del av livets saga vi är inne i. Frågan är när vi vill lämna detta rädslans kapitel och gå in i nästa? Det stora modet och hjärtats kapitel.
Den sagan vill jag leva i. Typ redan nu.
RSS Feed
