Jag har kommit på att jag har det är gräsligt svårt att vara ärlig och social kompetent på en gång. Det jag säger sårar ofta eller upplevs av andra –att det eller jag tar för stor plats . Det kan ju vara så att det jag säger skakar om(hahaha)...eller att jag är socialt inkompetent, helt enkelt. Åtminstone bland kvinnor i min egen ålder. Etniskt svenska kvinnor 50 plus. Yngre kvinnor och män funkar jag bra med. Andra kulturer likaså.
Jag förstår mig inte på hur man är när man är precis lagom bland medelålders svenska kvinnor. Jag vet inte hur jag ska bete mig, helt enkelt. Om jag ska vara ärlig och mig själv där jag är just nu i livet, vill säga
Och lögner och slarv har tagit för stor plats i mitt liv. Tillrättalägganden.
Jag vill inte dansa på tå i balettskor- jag vill gå barfota. Dit jag vill.
Jag vill inte ha speglingar eller bli en någon annans spegling.
Jag vill ha ett samtal. Ett möte. En närvaro.
Så - Jag har tystnat allt mer i min umgängeskrets, åtminstone i den kretsen som inte bygger på sakorienterade intressen utan på mer känslomässiga band. Den sortens band som tvinnas när människor följts åt i många år, utifrån gemensamt intresse en gång. Det som brukar kallas vänskap. Och den kretsen krymper för varje år, trots att jag är en människa som har lätt att finna nya människor…
Jag har tystnat trots att jag vill säga så mycket. Jag har så mycket att prata om. Så många frågor och funderingar. Men inte så många att fråga dem till. Fundera ihop om varför och därför
Jag har fått tunghäfta. Jag har blivit socialt osäker. En slags blygsel över min klumpighet att uttrycka mig. Mina ord blir fattiga och flyktiga när jag inte är mig själv.
Trots att jag känner mig starkare och mer självklar än någonsin förut i mitt liv, så är det på sätt och vis ett mer ensamt liv än tidigare.
Märkligt
Jag trodde det skulle var precis tvärtom….
RSS Feed
