Så vad vet träden

So, what do the trees know

Oh, letting their leaves go

So, what do the trees see

Oh, that is beyond me

(Laleh-Sway)


 Ju högre ett träd når upp i skyn- desto djupare går dess rötter.
Vad kan då träden berätta för oss?

Jag arbetar på ett regionkontor som i mycket är en befästning i form av en låsta dörrar, en reception där man skrivs in och ut. Där öppettiderna är tryckta i stål. Och våra titlar står under vårt namn på visitkorten.
Om ett halvår skall detta förändras- åtminstone i det yttre rummet. Vi ska arbeta i ett öppet rum i ett offentligt café. Ett aktivitetsbaserat kontor som det heter.

Jag älskar idén. Som idé är den mycket god att ha.
Jag är en människa som är mycket mig själv- och väldigt lite en titel eller en profession.
Jag lär mig saker vareviga dag- och så vill jag att min värld och vardag skall vara.
Jag vill mötas av mina jämlikar. Jag vill berika och berikas. Jag vill röras och nås.
Jag behöver inte söka skydd bakom en titel eller en ställning. Det är jag djupt tacksam för då har jag ett friskt rotsystem i mig själv och jag når högt högt upp i det eviga blå.

Jag söker dock ibland skydd bakom en mobil eller upptagenhet. Det kommer och går dagar - När jag inte vågar vara öppen och sårbar – helt enkelt berörbar. Och  det är stunder jag tappat bort mitt rotsystem. Då stannar jag i växten. Då blommar inte mina blommor. Då vågar jag inte åldras och släppa mina löv och frukter för vidare liv. Då räds jag vintern. Livet krymper i mig och mitt livsträd når bara hustaken. 
Och en del av mig vissnar i förtid.

Så jag vill värna mina rötter. Ta mig tid att skapa utrymme för växt inåt. Rötter i mig och mitt hjärtas familj. Hur tokigt och fånigt det än tar sig för uttryck. Låta ljuset inifrån mig öppna mig för det yttre solljuset. Låt min trädkrona absorbera solen, skapa syre och växa en stund uppåt. Vila och växa. Växa och vila. Så jag blir lika stor i roten som i kronan. Och hittar en balans i att vara mig. Som barn, som ung såväl som gammal

Och då kan jag möta mina likar och fyllas av näring. Då behöver jag inget knäböjande inför mitt yrkeskunnande. Eller böja mig för någon annans regim eller regelsystem. Då behövs inga tidsavtalade besök  och bokade rum. Då är jag bara jag. Och min tid. Och det räcker fullt ut ett helt liv, både i arbete och i fritid. I kunnande såväl som lärande.

Då är öppenhetens rum en glädjens berikande arena. Ett forum för livsbejakande tillväxt. Då är ett möte på lika villkor en visshet. Ett lika givande och tagande. En helhet. Ett frö med ett träd i sig likaväl som ett träd med frön i sig.

Då är alla faser i trädets cykler lika fina. Där hösten och fällningen av brinnande röda löv en lika vacker förutsättningsskapande del i ett liv såsom vårens skiraste grönska. Då vågar trädet släppa taget och beröras av tiden. Då föds evigheten.

 För då är hoppet om en ny vår och nytt liv fyllt av en ljuvlig visshet.  Då finns inget ogräs  bara en kunskap om en hel skog av livspotentialitet med växtlighet i alla dess arter,former och färger!