I tomrummet mellan världarna ligger systrarna Närhet, Frid och Kärlek och vilar tillsammans med sina bröder Frihet, Glädje och. Sanning De vilar i stilla väntan. I de stjärngnistrande galaxernas tidevarv och precis där i det kosmiska palatset Ingenting, finns sagan Alltings början.
Så exploderar kosmos i kristallens alla färger och alla världarna skapas. Och syskonen Allt och Inget kommer till den blå planeten Tellus i Vintergatans galax- till människornas boning och besjälar jordens konungar och drottningar.
Och världens alla konungarna och drottningarna har Allt och Inget- både i sig och runt sig. Jorden lyser av skönhet och prakt. Som är allas och ingens. Ingen människa behövde hungra eller lida nöd. Så länge de levde i och av sin egen Sanning, Glädje, Frid, Närhet, Frihet och Kärlek.
Men några av konungarna har fått en liten liten flisa av det tomrummet i sinan hjärta av syskonen Allt och Inget, när de blåste sin ande ut och in i livet. Och i sin vilda och förtvivlade rädsla att förlora allt - bygger konungarna ett högt högt torn åt sig själva för kunna se och höra allt. Äga allt. Bestämma allt. Behålla allt det vackra för sig själva. För att de fått rädslan för Ingenting alls i sig.
Och det de rädda konungarna inte kan äga och rå på, blir fult och oviktigt. Det är inget värt, bestämmer konungarna. Det är det första det bestämmer. Vad som är värt och inte värt. Och så spricker Alltinget i små skärvor- där allt det goda får sin motsats.
Det andra de bestämmer är att alla världens drottningarna i alla tider skall få mindre av allt- för de rädda konungarna förnimmer en avund och en avgrundsdjup rädsla när drottningarna ger liv åt jordens prinsar och prinsessor. En magi av liv som konungarna inte kan rå på. Men de försöker så gott de kan. De vränger synen och sinnena ut och in på jordens folk- att de små prinsarna och prinsessorna inte vet vad de ska tro på. Genom att göra Sanning till Lögn. Glädje till Olust och Friheten till Slaveri. Och tvärtom. Och precis som i ett trollslag blev jordens allt av Närhet till Åtskillnad. Frid blev till Krig och Kärleken kom att bli till Rädslans tomma hål.
Konungarna skapade sig den största makten de kunde fundera ut och byggde ointagliga pyramider där de kunde regera i tusentals år. Allt de skapade var för dem själva. De skapade Maktens boningar av allt. Och de förslavade de andra konungarna och drottningarna till folmassor under hotet av Rädslans tomma hål. De gjorde drottningarna till slavinnor under sig – men illslugt nog planterade de rädslans frö att inte duga i drottningarnas hjärnan och hjärnor. De gjorde drottningarna till sina egna fångvaktare, lydiga av skräck.. De skapade små små pyramider där de lite fattigare och mindre betydande konungarna fick sin egen lilla maktpyramid att regera över- ett bra sätt att tysta de andra konungarna. Om de vågade tänka själva, eller säga emot, så skulle ju bråddjupet Ingenting ta dem. Nu hade de i alla fall slavinnor att bestämma över. Och så fortsatte världen och planeten Tellus att snurra runt sin egen axel i sin lilla stjärngalax Vintergatan, lite sydost om det kosmiska palatset Ingenting i sagan Alltings början.
Men när tusentals och åter tusentals år hade gått, började många av jordens små drottningar och konungar må dåligt. De gladdes inte längre. De saknade syskonen Allt och Inget inom sig själva. De började prata om att jorden och livets skönhet – att denna skönhet var det som egentligen var det enda som betydde något på riktigt På Sanning. Livets skönhet var det enda som gav egentlig Frid och Glädje. De smakade på syskonen Allt och Ingets besjälade ord och såg plötsligt Allting klart.
De började prata om att inte längre lyda de där styrande konungarna som tagit dem bort från besjälningens magiska värld. Fast ingen visste inte riktigt vilka de styrande konungarna var. Och var de bodde. De hade inte synts på så länge.
De gamla konungarnas boningar kunde inte längre skönjas från jorden längre. De hade byggt dem så höga- att de inte längre vågade klättra ner till jorden eftersom de var rädda att de inte skulle orka klättra tillbaka till sitt tornrum, allra högst upp i det allra högsta. Och fångade där uppe i sitt förgyllda torn, försvann deras mänskliga drag för varje år som gick. De blev till bara konungar. Som stelnat i sin konungaklädnad, så att deras hjärtan hade blivit hårda som diamanter. De började äta människor, framförallt unga prinsessor och slavinnors oskuld och sårbarhet kändes gott och näringsrikt att äta upp. För de förstenade hjärtan hungrade efter livets blod igen. De ville ju få tillbaka sitt liv och själ, de arma hårda konungahjärtana . De lurade till sig flickstackarna med guld och smickrande ord och åt upp deras ungdom och naivitet, i ett enda nafs.. Det gick så fort att flickorna blev till drottningar på en sekund med lika förstenade hjärtan som maktens herrar.
De rädda och numera gamla konungarna spelade olika slags spel för fylla sina dagar med något att göra. Hela jorden blev till en spelplan, där lögnen och rädslan alltid stod som vinnare. För det hade konungarna själva skrivit in i sina egna regler.
Och tornet sköt i höjden. För varje Lögn. För varje Krig. Allt längre bort från livet och jorden. Tornen började nu nå så högt upp, att tomrummet mellan världarna började tränga sig in genom tornets vinklar och vrån.
Det blev kallt, så isande kallt att vara där uppe i tornet, att konungarna var tvungna att äta människors drömmar, sagor och längtan för att hålla värmen några minuter varje dag. Drömmar där det fanns Kärlek och Glädje. Sagor som berättade om Närhet och Frihet . Och människors starka längtan efter Sanning och Frid som de så väl behövde för orka leva vidare. För att kunna leva ett gott liv på planeten Tellus i stjärngalaxen Vintergatan.
Ju mer och fler konungarna åt, desto mer bredde sig Olusten och Rädslan ut sig på jorden. Åtskillnaden ökade och bristen på Närhet skapade missväxt och nöd runt om på hela jordklotet.
Allra längst därinne i konungarnas och de stulna drottningarnas förstenade hjärtan fanns en droppe magiskt liv kvar. Där syskonen Allt och Ingets ande fortfarande vibrerade. De besjälade livsdropparna ville förenas med sin hjärtas stora familj på jorden. Denna, sitt eget hjärtas längtan, skrämde slag på de förstenade konungarna och drottningarna. Och de byggde sitt torn ännu högre upp att de nådde till den yttersta sfären som kallades på den här tiden för Absurdum- för här fanns inte länge rum och plats för något som helst förnuft. Här fanns bara det totala vansinnet.
Några modiga drottningar och konungar, som bodde allra längst ner på jorden, djupt inne i en bortglömd skog, började träffas och viskade fram sina berättelser om en annan sorts värld. En helt annan sorts saga än den som jordens barn nu tvingades tro på.
Viskningarna nådde trädens blad och markens blommor, som förde dem vidare över hela jorden. Viskningarna fick vingar med hjälp av fjärilar och fåglar som förde med sig frön av Kärlek och Sanning
Jorden började värmas upp av drömmarna och jorden blommade och grönskade så mycket den förmådde. Det skimrade av kristallens och regnbågens allra färger och alla nyanser däremellan. Det skedde så för att alla jordens konungar och drottningar skulle se och röras av dess vidunderliga skönhet och magiska liv. Och så skedde magins mirakel. De unga konungarna och drottningarna tydde sig till de vilda drottningarna och konungarna djupt inne i skogen och de skapade sina egna sagor. Skapade trädgårdar fyllda av harmoni och färg, smaker och dofter av all dess slag. Det skrattades i denna skogen.Det sjöngs sånger från alla tidevarv och om syskonen Allt och Inget. Och ingen av var rädd att förlora, ty de levde av all sitt hjärtas frihet och glädje i alla sina dagar.
Men vad hände då med konungarna och de stulna drottningarna där uppe i tornet. Jo, de frös fast i sitt torn med sina kalla och förstenade hjärtan. Och de kunde inte längre skada någon människa på denna jord och inte heller på någon annan jord i hela stjärngalaxen Vintergatan. De blev till isdiamanter. Och så vitt jag vet är de fortfarande däruppe i sitt torn och väntar på att väggen intill tomrummet mellan världarna skall falla ner när tidevarvet är till ända. De är där och längtar efter att de skall få smälta ner till ett stilla vårregn med sina livsdroppar av regnbågens alla färger, som de en gång fått av syskonen Allt och Inget.
.
RSS Feed
