Det var en gång en alldeles egen Gud som var allt och inget, här och där och i en evig oändlighet. Både inom och utom sig.
Guden började faktiskt ha lite tråkigt där i all sin egen salighet. För lite ensamt kändes det allt till och med för en Gud att inte få prata med någon, vara nära en annan levande eller dela med sig av all glädje, frihet, enhet, kärlek, sanning och frid som bara fanns i en aldrig sinande ström både inom och utom Guden själv
Guden kom då på idén att den kunde dela sig i två och en så hade relation genast uppstått . Det blev stjärnklar natt och solig dag,, bördig jord och renande himmel, svalkande hav och vilande land.
Guden blev till en fader och en moder. Som älskade och harmoniserade varandra. En perfekt balans uppstod. Stillhet rådde. Och rådde. Och rådde. Då började stillheten längta efter en rörelse- ett spännande äventyr.. Moderns kärlek och faderns sanning längtade fram ett barn, en frukt som livet kunde utvecklas och spiras genom. Ett litet prisma som skapade en färgvariation utöver faderns klara ljus och moderns mjuka mörker. Och allt var gott för nu började livet leka.
Det lilla barnet gav sig ut på en resa för att förstå sin moder och fader. Och hitta Guden i sig själv.
I början stoppade barnet allt i sin mun för att försöka förstå. Smakade av livets sötma och bitterhet, dess must och arom. Barnet satte sig upp, kröp vidare och reste sig för att nå och gå ut i världen på egna ben- bort från moderns famn och bort mot faderns hägn. Barnet längtade efter modern och ut till fadern - på en och samma gång.
Ibland gick det lilla barnet vilse, följde trollsländor och daggdroppar och annat förgängligt. Förgapade sig i glimrande kråkguld och satte sig i skuld och skam genom alltför snabba handlingar och ord.. Och barnet blev rädd och ängsligt en stund. Och kände sig översiggiven i sin sorg över att det förgängligas varande som lovat så mycket och givit så lite.
Men i vilan på en liten stubbe vid en insjö, eller vid en klippavsats vid ett stort och öppet hav hörde barnet sin egen röst och såg sin egen längtan att hitta hem, in i sig själv- där hen aldrig mer skulle kunna komma bort sig.
Barnet ville komma tillbaka in i den eviga oändligheten, där moderns kärlek och enhet bodde samman med faderns sanning och frid- där kunde barnet hitta sin egen frihet och livsglädje.
I den ensammaste av alla tystnader viskades vägen tillbaka in i barnets hjärta. Där sanningen ger frid och enheten föder kärlek och friheten skapar glädje. Och där barnet förstod sin moder och fader. Och blev ett med Guden i sig själv och skapade sin egna berättelse om ….
RSS Feed
