​Snällhet talar med små små ord

När jag var ung - och ja en bra bit upp i åren- så var det ute att vara snäll. Fräck var liktydigt med tuff på gränsen till elakhet.
Att vara snäll-  det var mesigt.
De tuffa var stora i orden. De snälla var små på jorden. På något sätt blev det så.
Och liten och oansenlig ville jag ju inte vara. Så svart blev min färg och en vass ironi ett sätt att klara mig.

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag snällheten. Vänligheten. En blick av förståelse.
Mjukt, varmt. Livsbejakande, För snällheten ger tryggheten att maska av. Kliva ur rustningen och vara nära. Bara vara.
Snällheten ger långsamheten lov. Tiden en chans. Och sanningen växtmån.
 
Men jag känner att de är de tuffa som styr vår värld. Mobbledarna. De som bestämde om du fick vara med eller inte. Och det känns som om väldigt många har en känsla av att de inte får vara med. Att bli utröstad. Övergiven. Frånåkt.
 Inte vald
För vart kommer annars denna rädsla att inte duga till från? Inte räknas på rätt arena?
Snällheten öppnar dörrar och möjligheter, Tuffheten begränsar och styr.
Management by Love- or- Management by Fear. Vad väljer Du?
Jag känner nu att jag vill slå ett slag för den lilla snällheten.Den kanske inte är effektiv i det korta loppet- men en vän i det långa loppet. Det loppet-livet  som jag  verkligen räknar.
Den snällheten som gör mig lite modigare i resan att vara människa, i en stor stor värld.
Leve snällheten- den leve Hipp! Hipp!