När jag var åtta år blev jag väldigt sjuk. Jag fick svårt att gå och röra mig. Jag fick remiss och åka till ett sjukhus - långt ifrån där jag bodde-och träffade en doktor, som knappt gav mig en blick där jag låg på britsen utelämnad.. Men jag minns hans ord; "Om du vill kunna gå igen, så måste du läggas in nu -här på sjukhuset."
- Hur länge då, frågade jag.
- Till jul, svarade han mig, den där vårdagen Och jag hatade honom! Till jul- det var ju en evighet. Och jag blev otröstlig och svår.
Efter en vecka hemma, så var det dags att åka tillbaka till sjukhuset och läggas in. Det var precis innan sommarlovet skulle börja.
Och mitt livs andra sommarlov skulle jag tillbringa 15 mil hemifrån. På ett sjukhus med massa gamla människor. Det var som att dö litegrann.Och jag ville inte ha mina klasskompisars teckningar med hälsningar till mig.
Spenshult hette sjukhuset. Det var gammalt och ganska vackert. Som en herrgård på landet. Låg i en grönskande park, som var lagom stor och spännande för en åttaåring.
Men -Jag ville inte vara där. Trots att doktorn bestämt att det också skulle läggas in en pojke i min ålder som hette Lars- så vi kunde ha sällskap av varandra.
Jag ville inte leka med Lars, utan ägnade mig frenetiskt åt min Barbiedocka och hennes nya kläder jag hade fått som tröst .
Men Lars var envis och han vann ganska snart över Barbie- och en särskild sommar började där och då.
I början var jag rätt så sjuk. Jag lyftes upp ur sängen på morgonen och sattes i rullstol för att tvättas av. Men jag tröttnade liksom att sitta och vänta- så det dröjde inte länge förrän jag tog mig ur rullstolen.Det var så tråkigt att vänta på att bli hämtad. Ont hade jag nog- men det minns jag inte. Och snart behövde jag inte rullstolen något mera.
Sjukhuset var stort och ganska likt ett slott, tyckte Lars och jag. Och snart började vi smyga runt i slottssalarna, spela på flygeln och skrämma varandra med spökhistorier.
Vi lekte i parken, vid den lilla dammen med änderna och låg i gräset där Lars trädde smultron på strån åt mig. Han kanske var kär i mig- men jag var inte kär i honom. Han var ju bara sju år!
Våra behandlingar bestod av varma lerinpackningar och varma bad. Vi tjatade till oss dessa bad varje dag. Det var ju ändå vårt sommarlov! Lars ville se mina bröst. Det fick han, - de bara var små putningar, som liksom kommit upp ur kroppen på något vis på sistone. Så de betydde inte så mycket för mig då- men det gjorde de för Lars. Sa han i alla fall. Om jag minns det hela rätt. Och så pussades vi i hemlighet. Men kär var jag inte! Men rolig var han att ha som en sommarvän.
Jag fick en vän till den sommaren. Jag kommer inte ihåg hans namn – men han var gammal och hade grått hår och stod i kiosken i källaren. Och jag fick jättemycket godis av honom. Så mycket att jag slutade att äta den äckliga sjukhusmaten- och levde på lakrits och kolor och annat gott. Mätt var jag. Och belåten.
Lars var inte alls lika sjuk som jag- han hade bara ont i en arm, och hade egentligen kunnat vara hemma och haft sommarlov. Han fick bara ligga på sjukhuset för min skull, hörde jag det berättas senare. Konstigt nog verkade han inte vara alls ledsen över att ligga på sjukhus, istället för vara hemma. Men han skrevs ut från sjukhuset efter några veckors behandling. Jag blev kvar bland de gamla. Som skämde bort mig och vakade över mig, eftersom jag hade börjat gå i sömmen på nätterna. Jag spelade flygel på natten, sade de och skrattade snällt. Unga damen och Lilla flickan som jag nu vart kallad -blev allas lilla kelgris. Förutom tanten med de hårda små ögonen på mitt rum- hon log inte eller skojade med mig. Kanske hon var väldigt ledsen och olycklig , på något vis. Men hon tyckte inte om mig, det kände jag. Så då tyckte inte jag om henne heller, för säkerhets skull.
Den stränge danske doktorn for på semester- och då såg jag min chans! Här skulle jag lura mig ut ur sjukhuset. Så jag ansträngde mig verkligen att verka käck och tindrande superfrisk vid ronderna - så att den nya unga doktorn skulle begripa att jag var alldeles för frisk för aatt ligga på sjukhus. Och han begrep till slut!! Jag minns att jag var lite nervös att den stränge danske doktorn skulle komma på mig- så jag hade bråttom med att lämna sjukhuset, innan hans semester skulle ta slut.
Efter sju veckor fick jag komma hem. Och då skämdes jag över mitt konstiga sommarlov på sjukhuset. För att det hade var annorlunda än mina klasskompisars … Jag hade varit annorlunda och kanske konstig….Så jag ville bara glömma den sommaren- och pratade inte om den på många många år….men nu är det den här sommaren jag minns allra bäst från min barndom.
Märkligt, men sant
- Hur länge då, frågade jag.
- Till jul, svarade han mig, den där vårdagen Och jag hatade honom! Till jul- det var ju en evighet. Och jag blev otröstlig och svår.
Efter en vecka hemma, så var det dags att åka tillbaka till sjukhuset och läggas in. Det var precis innan sommarlovet skulle börja.
Och mitt livs andra sommarlov skulle jag tillbringa 15 mil hemifrån. På ett sjukhus med massa gamla människor. Det var som att dö litegrann.Och jag ville inte ha mina klasskompisars teckningar med hälsningar till mig.
Spenshult hette sjukhuset. Det var gammalt och ganska vackert. Som en herrgård på landet. Låg i en grönskande park, som var lagom stor och spännande för en åttaåring.
Men -Jag ville inte vara där. Trots att doktorn bestämt att det också skulle läggas in en pojke i min ålder som hette Lars- så vi kunde ha sällskap av varandra.
Jag ville inte leka med Lars, utan ägnade mig frenetiskt åt min Barbiedocka och hennes nya kläder jag hade fått som tröst .
Men Lars var envis och han vann ganska snart över Barbie- och en särskild sommar började där och då.
I början var jag rätt så sjuk. Jag lyftes upp ur sängen på morgonen och sattes i rullstol för att tvättas av. Men jag tröttnade liksom att sitta och vänta- så det dröjde inte länge förrän jag tog mig ur rullstolen.Det var så tråkigt att vänta på att bli hämtad. Ont hade jag nog- men det minns jag inte. Och snart behövde jag inte rullstolen något mera.
Sjukhuset var stort och ganska likt ett slott, tyckte Lars och jag. Och snart började vi smyga runt i slottssalarna, spela på flygeln och skrämma varandra med spökhistorier.
Vi lekte i parken, vid den lilla dammen med änderna och låg i gräset där Lars trädde smultron på strån åt mig. Han kanske var kär i mig- men jag var inte kär i honom. Han var ju bara sju år!
Våra behandlingar bestod av varma lerinpackningar och varma bad. Vi tjatade till oss dessa bad varje dag. Det var ju ändå vårt sommarlov! Lars ville se mina bröst. Det fick han, - de bara var små putningar, som liksom kommit upp ur kroppen på något vis på sistone. Så de betydde inte så mycket för mig då- men det gjorde de för Lars. Sa han i alla fall. Om jag minns det hela rätt. Och så pussades vi i hemlighet. Men kär var jag inte! Men rolig var han att ha som en sommarvän.
Jag fick en vän till den sommaren. Jag kommer inte ihåg hans namn – men han var gammal och hade grått hår och stod i kiosken i källaren. Och jag fick jättemycket godis av honom. Så mycket att jag slutade att äta den äckliga sjukhusmaten- och levde på lakrits och kolor och annat gott. Mätt var jag. Och belåten.
Lars var inte alls lika sjuk som jag- han hade bara ont i en arm, och hade egentligen kunnat vara hemma och haft sommarlov. Han fick bara ligga på sjukhuset för min skull, hörde jag det berättas senare. Konstigt nog verkade han inte vara alls ledsen över att ligga på sjukhus, istället för vara hemma. Men han skrevs ut från sjukhuset efter några veckors behandling. Jag blev kvar bland de gamla. Som skämde bort mig och vakade över mig, eftersom jag hade börjat gå i sömmen på nätterna. Jag spelade flygel på natten, sade de och skrattade snällt. Unga damen och Lilla flickan som jag nu vart kallad -blev allas lilla kelgris. Förutom tanten med de hårda små ögonen på mitt rum- hon log inte eller skojade med mig. Kanske hon var väldigt ledsen och olycklig , på något vis. Men hon tyckte inte om mig, det kände jag. Så då tyckte inte jag om henne heller, för säkerhets skull.
Den stränge danske doktorn for på semester- och då såg jag min chans! Här skulle jag lura mig ut ur sjukhuset. Så jag ansträngde mig verkligen att verka käck och tindrande superfrisk vid ronderna - så att den nya unga doktorn skulle begripa att jag var alldeles för frisk för aatt ligga på sjukhus. Och han begrep till slut!! Jag minns att jag var lite nervös att den stränge danske doktorn skulle komma på mig- så jag hade bråttom med att lämna sjukhuset, innan hans semester skulle ta slut.
Efter sju veckor fick jag komma hem. Och då skämdes jag över mitt konstiga sommarlov på sjukhuset. För att det hade var annorlunda än mina klasskompisars … Jag hade varit annorlunda och kanske konstig….Så jag ville bara glömma den sommaren- och pratade inte om den på många många år….men nu är det den här sommaren jag minns allra bäst från min barndom.
Märkligt, men sant
RSS Feed
