Störning!

 
Göteborgs skärgård är så vacker med sin karga natur. Klippor och fåglar. Små vikar och vindpinade träd. Trassliga växter som tar plats i friheten att breda ut sig.
 
Jag brukar mest åka till Vrångö- ett naturreservat med lite bebyggelse. Men oerhört mycket folk på sommaren. Men Vrångö har ganska gott om plats. För folk av alla de slag och kulturer. Det är tyskar, japaner, italienare, britter, indier, turkar, iranier, skåningar och smålänningar. Tanter av alla de olika slag man kan tänka sig.
 
Men en grupp är det ont om. Stockholmare.
Men i veckan kom de.
I en stor och troligen dyr motorbåt lade de till precis vid min filt. Placerade sina filtar och kroppar precis på väg ner till vattnet. Med hög röst förmedlade mannen i mobil att de var på Vrångö med båten. Men han såg rätt glad ut över det- att vara där med havet och de lekande barnen.
Kvinnan var välbevarad trots att hon närmade sig de 40 med lite silikon i brösten- lite diskret snyggt, inte alls vulgo. Och förmodligen lite botox i ankläpparna. Hon såg dock inte glad ut alls. Men hon lade sig för att få lagom mycket sol på sin kropp. Och pratade om bekanta och inredning. Om materiella ting. Han pratade pengar och prestationer.
 
Familjen stannade bara ett par timmar. Men gud vad de tog plats! Och störde mig något enormt. De invaderade mitt mentala landskap totalt. Jag var på något sätt helt oförberedd och försvarslös. Liggandes på min filt i detta naturreservat. Mitt lilla paradis runt hörnet. Det var som om ormen kom till Edens lustgård
De gjorde mig olustig till mods. Och det kändes som om jag tvingades in i deras show. En show jag inte gillar. Och jag hade svårt att ta mig ur. De luktade fränt –trots det påkostade yttre. Eller kanske just därför. De krävde att få synas.
 
Strax efter stockholmarna försvunnit dök ett gäng unga högljudda glada turkar upp. De lade sig på exakt samma ställe – och de filmade sig själva med mobiler och plaskade hejvilt under tjoande tillrop. Och de fick mig att le. Trots att de verkade helt obekymrade och omedvetna om sin omgivnings existens- så fanns det ett inkluderande i deras sätt att var. Alla fick liksom vara. Som vi var. Som de var. 
De gav plats till andra. Trots att det inte skiljde mer än 38 cm mellan våra kroppar.
 
Jag funderade på min reaktion på båten hem. Varför lät jag mitt inre landskap invaderas av stockholmarna? Och varför öppnade jag mitt inre landskap för turkarna?
 
Det är frestande att skylla ifrån sig här. På de andra. Att det är stockholmarnas fel. Men det är ju jag som har problem med den här sortens människor. Det är ju mitt ansvar att hantera. Att jag blev störd. En lång stund.
Vrångö är ju lite av en fristad för mig. Från yta och så kallad framgång. Från allt det som räknas och hör till. Naturen reagera på Vrångö. Det är en ö på sina egna villkor. Och träden liksom står där och låter mig få vara ifred.
Men på sommaren tar semesterfirande människor över skärgården. Och i det högljudda försvinner så lätt det finstilta nyanserna av livet. Som jag värderar så.Så jag måste helt enkelt öva mig mer på att bara vara. Och låta Vrångö få reagera. Oavsett vilka andra som är runt mig. Sluta ögonen och bara finnas.