Påsken börjar närma sig sitt slut. Imorgon är en vanlig arbetsdag igen efter några dagars ledighet. Tillbaka in i grottekvarnen som blivit vårt sätt att leva och få finnas till.
Påsken är väl egentligen en tid för kontemplation för oss västerlänningar då vi firar den i åminnelse av Kristi död och uppståndelse. En tid att stilla sig och minnas det viktigaste. Inse och förstå. Lära nytt och resa vidare.
Så värst mycket kontemplation har inte hunnits med hos mig dessvärre- dagarna har fyllts av sorlade roligt socialt liv och mycket mat och dryck. Inte alltid bästa förutsättningarna för eftertanke. Såvida man inte pratar om eftertankens kranka blekhet förstås, efter vin, snaps och godis i massor.
Så idag är koppen mer i längtan efter rening och träning. Och apropå träning så kan jag ju se att träningen har ersatt andligheten. Nu när jag sitter en stund för mig sjäv med mig själv allena.
Vi är numera ett rörelsefolk. Aktiva. Det springs både på band i skyltfönster, på gator och torg – och i skogar och slingor.
Det gympas och lyfts, det yogas och disciplineras, det slimmas och svettas. Kroppen har blivit ett tempel att dyrka. Sin egen och andras. Och i den lilla vältränade kroppen får liksom inte andligheten plats – eller mellan träningspassen och vardagshetsen, heller. Tänker jag.
Det är som om vår väg till återuppståndelsen är via en kropp som inte får åldras och vissna, mogna och rundas av. De goda handlingarna omfattar bara den egna kroppen. Tid att ägna goda handlingar åt andra och på så sätt växa inombords hinns liksom inte med. Det är satt ur spel och funktion. Och svårt dopaminberoende springer vi vidare- och undviker ensamhetens tystnad. Där det inre hinner formulera sig. Och tystnaden hörs så tydligt. Och då märks om jag och du hunnit med det innerliga och sinnliga- om inte så ekar tystnaden stumt. Tomt. Liksom dött.
Om vi däremot vördat det som är livets längtan inom oss- så är tystnaden den käraste vännen. Den som doftar evighet och frid. Livets mäktiga vidunderlighet inom oss- och utom oss.
Och då säger tystnaden att en stilla vårpromenad lyssnandes till fågelsång och med ögonen på livets återkomst i det gröna- det är en ljuvlig rörelse för kroppen och själen.
Påsken är väl egentligen en tid för kontemplation för oss västerlänningar då vi firar den i åminnelse av Kristi död och uppståndelse. En tid att stilla sig och minnas det viktigaste. Inse och förstå. Lära nytt och resa vidare.
Så värst mycket kontemplation har inte hunnits med hos mig dessvärre- dagarna har fyllts av sorlade roligt socialt liv och mycket mat och dryck. Inte alltid bästa förutsättningarna för eftertanke. Såvida man inte pratar om eftertankens kranka blekhet förstås, efter vin, snaps och godis i massor.
Så idag är koppen mer i längtan efter rening och träning. Och apropå träning så kan jag ju se att träningen har ersatt andligheten. Nu när jag sitter en stund för mig sjäv med mig själv allena.
Vi är numera ett rörelsefolk. Aktiva. Det springs både på band i skyltfönster, på gator och torg – och i skogar och slingor.
Det gympas och lyfts, det yogas och disciplineras, det slimmas och svettas. Kroppen har blivit ett tempel att dyrka. Sin egen och andras. Och i den lilla vältränade kroppen får liksom inte andligheten plats – eller mellan träningspassen och vardagshetsen, heller. Tänker jag.
Det är som om vår väg till återuppståndelsen är via en kropp som inte får åldras och vissna, mogna och rundas av. De goda handlingarna omfattar bara den egna kroppen. Tid att ägna goda handlingar åt andra och på så sätt växa inombords hinns liksom inte med. Det är satt ur spel och funktion. Och svårt dopaminberoende springer vi vidare- och undviker ensamhetens tystnad. Där det inre hinner formulera sig. Och tystnaden hörs så tydligt. Och då märks om jag och du hunnit med det innerliga och sinnliga- om inte så ekar tystnaden stumt. Tomt. Liksom dött.
Om vi däremot vördat det som är livets längtan inom oss- så är tystnaden den käraste vännen. Den som doftar evighet och frid. Livets mäktiga vidunderlighet inom oss- och utom oss.
Och då säger tystnaden att en stilla vårpromenad lyssnandes till fågelsång och med ögonen på livets återkomst i det gröna- det är en ljuvlig rörelse för kroppen och själen.
RSS Feed