Tillbaka i Italien och temperaturen ligger stadigt över 30 grader

Nu är jag tillbaka  i Italiens land igen.. Återigen i Puglia på klackspetsen . I olivlundarnas, tv-antennernas och de förfallna husens land. I den sexuella parningslekens land- där tragiken bor granne med komiken.Där skönheten gifts bort med odjuret.

Denna gång landade vi i ett hett Rom med en dagstemperatur på 32 grader. Svett är ett konstant tillstånd för mig nu- och det startade i bussen från flygplatsen till Termini och hotellet. Det rinner salt svett i ögonen som svider och svetten porlar mellan alla skrymslen och vrån på kroppen min, som bara tänkas kan. Det är en process att vänja sig till detta tillstånd, kan jag villigt erkänna. Snygghet och fräschhet är liksom borta ur bilden. Det går inte att svettas snyggt vid min ålder- jag får gå på någon slags inre värdighet istället.Om jag till fullo lyckas är en helt annan sak.

Vi hade en eftermiddag och kväll i Rom och valde att spatsera runt de gamla kvarteren vid Forum Romanum med en avstickare till Fontana de Trevi. Och där gick vi vilse förstås - som man ändå bör göra i italienska städer. Det finns en vilja och önskan känner jag om att bevara det gamla, hålla det vid liv i det här landet, som både är beundransvärd och lite sorglig i sitt exkluderande av det som framtiden kan ha i sitt sköte.. Husens slitna fasader belyses upp på kvällarna och skapar ett historisk rum som känns mäktigt och lite vördnadsfullt att bara vara i.Mot kulissen av det historiska rummet spelas dagens liv upp- som naturligtvis har mycket gemensamt med det som fanns förr. Visa saker förändras väldigt långsamt.Typ relationer mellan könen och maktstrukturer.
Alla vägar bär till Rom sägs det- frågan är väl bara om jag vill stanna kvar i denna vackra stad för evigt?? Kanske om samma alla vägar leder bort från Rom också-om det bara får vara  en plats att passera på resans gång.Ett minnesmärke över en svunnen tid, ett maktimperium i gamla kläder.

För oss är det så- en hållplats på resan. I alla fall denna gång. 
På morgonen tog vi tåget till Bari och med tre minuters marginal hann vi med tåget till Lecce- för att sedan stå på Leccetågstation i stekande sol och en temperatur som närmade sig 50 grader i väntan på ett tåg som inte kom. Så på vinst och förslust hoppade vi på en rälsbuss som tog oss de fem milen till Tricase på drygt  en och en halv timme. Och i alla fall jag önskade jag hade modet att agera  lika vettvilligt som de unga pojkar som hoppade av tåget och köpte vatten och hoppade på i farten till konduktörens ilska  över deras lyckade hyss.  -för när  vi lämnade sätena vid Tricase tågstation så var det i form av  plaskblöta säten  efter oss. och sträv torrhet i mun.
Tricase är en liten stad med anor från 1200-talet- en mycket gammal stadskärna med katedral och borggård.Här bor och verkar ungefärligen 20 000 människor -och en mängd tuppar som kuckelikurar från 4-tiden på morgonen tills hela staden är vaken och på benen.

Vi bor på taket i en liten studio med stor takverandan ca 5 minuters promenadväg från borgen.. Utsikten består av himmel och tak. Med antenner på. Och flera tak har solceller, faktiskt. Kanske syditalien har närmare till framtiden än antikens  och storstaden Rom. Känns så på något vis. Även om Puglia i mångt och mycket är taget från en gammal  Fellinifilm med vida gester och mycken prat och stora familjer, så ligger ju Fellini i framkant i jämförelse med antikens imperialistiska Rom.

Så-Här är jag nu-i ett stad där nästan ingen pratar engelska. Tricaseborna  använder sig av Google Translate  som de moderna yttringar de är.....
Efter våndor som att jag missade stänga av gasen på spisen första natten - till att ingen trodde de skulle finnas en buss att nå havet med- så är nuläget gott. 
Busshållplats med buss som nästan håller tidtabellen finnes. 
Bad med ljuvligaste smaragdgröna hav finnes inom 20 minuters räckhåll. 
Gammal piazza med kvällsöppen kyrka och lekande kvällspigga barn är härligt närvarande.
Gott vin, god mat och gott resesällskap på det.
 Och livet är värt ! Om än väldigt svettigt.