Jag har inte skrivit på ett tag i min blogg. Har arbetat mycket .Det har blivit många långa dagar i sträck- och då är det som om mina känslor och tankar inte når varandra. Ingen kontakt mellan dem.. Jag behöver tystnaden för att tänka och koppla ihop mig. Få ord på mina känslor och upplevelser. Utan tystnaden blir jag en fattigare människa. En tom pung. Innehållslös. Trots en mängd prestationer om dagarna. Tänk vad lite de ändå betyder…när jag nu sitter här ensam . I tystnaden.
Sakta börjar jag finna orden. Hitta tillbaka till mig. Känslorna kommer nära. Och jag börjar gråta. Av trötthet. Av känslan av arbetslivets eviga grottekvarn. Jag älskar mitt arbete på många sätt. Det är mening med det. Men jag bestämmer inte över mina dagar. Och det tröttar ut mig. Ofriheten och allt som sorlar. Verksamhetsplanering. Briefing. Hållbara lösningar. Snabbfotad. Ledarskapet. Utveckling….som alltför ofta känns som inveckling.
För det finns så lite tyst tid. Så enkla saker blir krångliga. Och svåra ting skyndas igenom.Och det mesta blir liksom inte riktigt klokt.
Så välkommen åter, min kära tystnad. Du är efterlängtad! Nu har jag chansen att hat den där klokskapen som finns inom mig. Och troligtvis inom dig.Om du också är tyst. Och lyssnar på det som inte hörs.