Jag har i mitt liv valt att idealisera det knöggliga, det spretiga, det märkliga- som en slags protest mot det slimmade strömlinjeformade. Dels för att det perfekta är en utopi och väldigt trendkänsligt. Det som var det senaste igår är ute idag.. Och sedan kväver mig kravet att uppnå en perfektion som aldrig går att nå. Jag blir liksom hämmad redan i starten. Så jag lämnade walkover i det loppet. På gott och på ont.
Men många runt mig tycks inte dras med vare sig tvivel på sin förmåga till perfektion eller dubier om dess existensberättigande. Aldrig för har det väl varit så lätt att på ytan perfekteras
Lite lyft där, lite smink här. Litet extrapass där, lite fler poäng här.
Och det påverkar mig när jag är i dessa ytligheters närhet. För jag ser ju att jag skippade det där lyftet här, det lilla sminket där. Jag skippade det där extrapasset här och struntade i poängen där.
Och jag darrar ibland i dess hårda vindar när jag försöker hålla min balans. Framförallt darrar jag när jag inte ser under min egen yta. Hur otrendigt eller trendigt märklig den än är- så är den också bara en yta. Precis som de strömlinjeformades.
Trygg och i balans blir jag bara när jag är under ytan. När jag är människa rätt upp och ner. Där vi alla är människor- inte mer, men inte heller mindre. Med anlag för både stordåd, ljuvlighet och en hel del märkligheter. För att inte säga rena illdåd. Jag är allt. I sanning är jag stark- om sanningen låter mig få tid att vara där. Om jag vilar i sanningens tid.
Jag kan som underbare Olle Ljungstöm sjunger i ”Kaffe och en cigarett”; Jag kan vara stark, jag kan få allt, jag kan sprida färg jag kan regera- men det blir nog en till kaffe och en cigarrett…..”
Under ytan kan jag få allt. Vara allt. Sprida färg i hela min värld
Ovan ytan blir det en kaffe till. Med mjölk. Ekologisk. Och kanske ett glas vin till fredagen.
Men jag är under ytveckling – det vet jag!
För jag har varit där! Under ytan och sett mig själv. Min mänsklighets potentialitet
Ska bara dricka upp mitt kaffe först….men ingen påtår, tack!