Sverige och Stockholm har mött terrorn. Den där obegripliga. Som bara dyker upp från ingenstans. Förgör. Sprider oro och så mycket sorg. Och efter det är något för alltid förändrat. För de allra närmaste. Men också för oss allihop.
Jag arbetade idag. Det kändes lite märkligt att arrangera en aktivitetsdag dagen efter. Men- vi tog chansen och livet. Mötte solen och glada människor. Så viktigt att komma ihåg. Vad som egentligen spelar roll. När det där plötsliga från ingenstans dyker upp.
För några år sedan fick jag rangordna vilka människor och aktiviteter jag tillbringade mest tid med. Och vilka människor och aktiviteter som betydde mest.
De slitsarna matchade inte alls.
Med barn som växer upp och ut i världen- så är det naturligtvis i sin ordning att jag inte tillbringar mest minuter med dem.
Men om det verkligen gäller- så är prioriteringen klar. Och det skall på något vis alltid vara en bra dag att dö på .En dag där jag inte skjutit upp det viktigaste.
Idag sitter det nog en hel del människor i Sverige och gläds över det där lilla. Livets mirakel. Vitsippor och blåsippor i backarna står. Körsbärsblommorna förför oss med ljuvlighet. En hand att hålla i. Ett hjärta som slår. Att jag andas. Livets lilla mirakel som det aldrig blir rubriker eller tv-shower om. Tack och lov. På det viset ä det våra alldeles egna mirakel att ha i våra hjärtan.
Och kom ihåg ;
Underbart är kort
Men det kommer igen
För de flesta. För oss som är kvar i livet