Ungdom – vad är det egentligen?

​.
 
 

 
Jag har hört sägas att ungdomen är bortkastad på de unga. Att de inte har mogenheten och förståndet att uppskatta ungdomen till fyllest- och det ligger nog en hel del i de orden, tänker jag.
Ungdomen har blivit flockens tid- och likt ett fiskstim så är mycket av rörelsemönstret synkront och likartat….en slags träningspass inför det vuxna stimmets likartade, men något mer begränsade  manövrar
Så vad är då ungdom?
Innan 1900-talet så fanns den knappt. Man var barn en kort stund , sedan blev man stor och sedan tog det slut.
Det var som om ungdomen uppfanns när det fanns lite mer pengar, och lite mer tid mellan barndomen och vuxenvärlden. Min mamma var ung på 50-talet. Men blev vuxen 1960 när hon gifte sig- 20 år gammal.
Idag är du som bor i västvärlden ung i många många år. Barn hinner knappt vara barn innan de ska fortast möjliga in i ungdomen- och de till åren komna, vill inget hellre än att få vara unga så länge som möjligt. De lägger ofta inte märke till den där nästintill osynliga linjen mellan ungdomlighet och patetisk gubb och gumsjuka.
Så var är då egentligen ungdom? Och varför är den så hett åtrådd och hyllad?
 
Jag såg några bilder på Facebook som en gammal klasskompis lagt ut på mig när jag var 16-17 år gammal. Jag ser ut att vara en rar tös med få särpräglingar. Slätt ansikte och likadan klädd som alla de andra på bilden. Jag tittar på mitt ansikte- och ser att det inte berättar något. Det är liksom tomt. Ett vitt ark. En förhoppning i ögonen kan jag skönja.
En förhoppning om att bli sedd, bli förälskad och förälskad tillbaka i. Men det har ännu inte skett på riktigt. Inga livsberättelser har ristats in – det är på skisstadiet
 
Är det det som är ungdomen? Att ingenting egentligen har skett? Inget har fäst sig på det vita arket. Det är tomt och fullt av potentialitet.
Jag tittar på bilderna och försöker erinra mig vem jag var. Vad tänkte jag på? Vad drömde jag om?
Det är suddigt. Åren har gjort att minnet är oskarpt och kanske tillrättalagt av allt det som hänt med åren.
Jag känner ju att jag alltid funnits där. Mitt i mig själv. Min känsla för rättvisa, viljan att alla ska ha det bra- för att jag ska kunna vara lycklig på riktigt. Och min impulsivitet som spretat och stuckit iväg med mig på genvägar, senvägar och villovägar. Att jag alltid haft svårt att säga Nej- vilket paradoxalt visade sig med åren vara liktydigt med att det är lika  svårt  att klart och tydligt säga JA….och börja stega i den riktningen. Åt det håll jag verkligen vill
 
Att vara ung kanske är att egentligen inte tagit form. Som i Guldkompassens daimoner – andar-som inte antar fast djurskepnad förrän vuxenlivet startar. Då blir du fast och samtidigt så får du karaktär. Innan dess är du fri men obestämbar.
 
Ibland är jag krass och tänker att ungdomen uppfanns av kommersiella aktörer som såg  ungdomens osäkerheten som en ekonomisk kassako. Och som vill till varje pris bevara osäkerheten- läs ungdomen- för vi vill ju duga till och kompletterar våra mänskliga egenskaper med köpta ting för att räknas och ses. Allt lägre ner i åldrarna, och all lhögre upp likaså.
Så ungdomen kanske inte är åldersbaserad? Det är kanske mer ett tillstånd av osäkerhet och försök att ta form?
 
För när startar den och slutar ungdomen  i så fall? Och varför är den en tid av sådan osäkerhet?  Men också Väntan och förväntan, kommer jag ihåg
Kanske är den unga kroppen bortkastad på unga- för att de inte har en susning om vad det är att leva och våga leva fullt ut? Våga lämna stimmet och simma lite själv. Det känns snarare som västvärldens unga leker vuxna och inte tar sin ungdom på fullaste allvar och gör den till den kraft den har möjlighet att vara.
Ett helt nytt vitt ark.
En helt ny värld som är möjlig