Att vara ung – det är att tro sig veta allt och ändå inte förstå särskilt mycket. För förståelsen tar tid att mogna sig fram genom ett helt livs vidunderligheter.
Att vara ung - det är att leva i nuet utan backspegel och framtidskarta. För det unga livet har haft för få år på sig –för att ses bakåt och förstås framåt.
Att vara ung- det är att inte greppa att varendaste steg som tas och ord som sägs har konsekvenser. Ödesdigert och hoppfullt. På en och samma gång.
Att var ung- det är att vara i knopp. Utan att veta om kommande blomning, befruktning, skördetid och död.
Jag har skrivit om det förut. Vår tids dyrkan av det unga. Det naiva och oskyddade.
Att vi liksom är besatta av det. Att åldrande människor som till varje pris vill dricka de ungas tid, gillande och kroppar- är som et slags pedofiliserade vampyrer. Att vi tror att deras unga blod skall rädda oss från döden. Från vissnandet i bakgrunden.
Så vi våldför oss på de unga. Förr begränsade vi det. Tuktade det i förmaningar. Nu äter vi det. Glupskt. Och besinningslöst.
Jag har kommit till att tillbringa alltmer tid i naturen. Ser årstidskiftningarna. Och finner ro i det. För vad vet träden –som vågar släppa sina löv varje år- som inte vi förstår oss på? Våga lita på. Att förgrund blir bakgrund och möjliggör på så sätt en ny vår igen. En ny sommar. En ny höst. Och ännu en vintervila vankas. Det ger mig frid och mening. En sällhet över livets skönhet och visdom.
I de stilla betraktar jag nu naturens myckna skönhet. Inte bara det skira gröna på våren. Eller sommarens storslagna prakt. Utan också hösten jordiga färger - innan de sakta tonar bort. Faller av . Och skyddar med sina liv det nya. Förmultnar och blir till näring.
Träden är kloka. Liksom våra blommor. De vilar i tillit till livets magi.
Vi människor och folkslag är däremot oftast rädda. Och är ganska enfaldiga, är jag rädd för. För vi vill suga ur oss det unga och nya nu. Inte skydda det och glädjas av att se det växa sig starkt och grannt. Och när vi gör det i denna storskalighet som nu sker- så hotar vi livet efter oss, tänker jag. Vi vill leva ungt för evigt
Och inte lämna klokskap och kärlek efter oss. Och därmed blir vår tids förbannelse- ungdomen- förmodligen vår egen död.
Att vara ung - det är att leva i nuet utan backspegel och framtidskarta. För det unga livet har haft för få år på sig –för att ses bakåt och förstås framåt.
Att vara ung- det är att inte greppa att varendaste steg som tas och ord som sägs har konsekvenser. Ödesdigert och hoppfullt. På en och samma gång.
Att var ung- det är att vara i knopp. Utan att veta om kommande blomning, befruktning, skördetid och död.
Jag har skrivit om det förut. Vår tids dyrkan av det unga. Det naiva och oskyddade.
Att vi liksom är besatta av det. Att åldrande människor som till varje pris vill dricka de ungas tid, gillande och kroppar- är som et slags pedofiliserade vampyrer. Att vi tror att deras unga blod skall rädda oss från döden. Från vissnandet i bakgrunden.
Så vi våldför oss på de unga. Förr begränsade vi det. Tuktade det i förmaningar. Nu äter vi det. Glupskt. Och besinningslöst.
Jag har kommit till att tillbringa alltmer tid i naturen. Ser årstidskiftningarna. Och finner ro i det. För vad vet träden –som vågar släppa sina löv varje år- som inte vi förstår oss på? Våga lita på. Att förgrund blir bakgrund och möjliggör på så sätt en ny vår igen. En ny sommar. En ny höst. Och ännu en vintervila vankas. Det ger mig frid och mening. En sällhet över livets skönhet och visdom.
I de stilla betraktar jag nu naturens myckna skönhet. Inte bara det skira gröna på våren. Eller sommarens storslagna prakt. Utan också hösten jordiga färger - innan de sakta tonar bort. Faller av . Och skyddar med sina liv det nya. Förmultnar och blir till näring.
Träden är kloka. Liksom våra blommor. De vilar i tillit till livets magi.
Vi människor och folkslag är däremot oftast rädda. Och är ganska enfaldiga, är jag rädd för. För vi vill suga ur oss det unga och nya nu. Inte skydda det och glädjas av att se det växa sig starkt och grannt. Och när vi gör det i denna storskalighet som nu sker- så hotar vi livet efter oss, tänker jag. Vi vill leva ungt för evigt
Och inte lämna klokskap och kärlek efter oss. Och därmed blir vår tids förbannelse- ungdomen- förmodligen vår egen död.
RSS Feed
