Utopia

 Det finns ett land ,ett ställe, jag liksom aldrig riktigt kommer fram till. Utopia. Jag har mitt EUpass. Lagt undan en liten resekassa på banken. Är relativt väl vaccinerad. Som svensk lär jag få visum.
Men det tycks inte riktigt räcka till. Att liksom gjort allt det där man ska, och dessutom fått turen att födas in i ett land som sluppit krig de tvåhundra senaste åren.
Det är något gäckande med detta land. Utopia. Som moroten framför åsnans mun..
Jag känner dess närhet. Dess doft- men får inte fylla mig med dess smak och näring.
 
Utopia
 
Utopia är mina förväntningars land . Mitt ideala tillstånd. Där allting är som jag vill ha det. Bra. Rättvist. Vacker. Jämlikt. Äventyr som slutar bra. Där det går bra att bara vara. Ett ställe där mänskligheten äntligen får plats att blomma ut. Ett ställe där man inte behöver foundation för dölja hur man ser ut. Där våld är överflödigt och makt är något man skrattar åt. Liv, kärlek, glädje och frihet. Är trenden som håller i sig över tid.  All tid.
 
Utopia
 
Ibland tror jag att jag är där. Full av förväntningar möter jag morgonen. En gyllene  morgonstund  där jag under nattens drömmar varit i Utopias soldränkta kustlandskap -  och så går jag ut i min vardag i min vintertrötta stad -  och möter en massa människor som inte alls beter sig som jag vill. De beter sig som de vill nämligen. Och det blir alldeles fel i mina Utopia-ögon. Så fel. Och inte alls för allas bästa.
Till min egen fasa så gör jag inte alltid det själv. Beter mig som jag vill, alltså. Felfri- utan det blir lite fegt halvdant ibland.
 
Är det därför jag, liksom Moses, inte kommer till mitt förlovade land- utan får ströva runt i öknen utanför landet av mjölk och honung?
Eller är mitt Utopias ett riktigt Utopia- en hägring av förväntningar och utan fakasubstans- som aldrig kan levas i mer än i dagdrömmar.
Troligen
Men så bra vi människor hade hade haft det i mitt Utopia- jag har ju tänkt ut det så finurligt bra….åtminstone för mig....