När man hamnar lite så här utanför det som brukar kallas livet och verkligheten av media och kollegor, FB-vänner och följare på Instagram- så tycks det mig som om just den verkligheten är gravt överskattad.
Även vid en sjukbädd pågår ett liv, en verklighet och en vardag- men den går sin egna väg. Följer andra lagar. Bilden är mer fokuserad på här och nu. En hand i en hand. Det är allt. Visst vandrar tankar iväg- i minnen och i rädsla. Men hjärtat håller fast vid hoppet. Förtröstan. Och närvaron
Men ibland hamnar jag i den andra verkligheten- en rubrik som fångar mitt öga. Ett samtal på spårvagnen jag råkar höra. Och allt oftare frågar jag mig; vad är det som gått så fel?
Varför dömer en svensk domstol vårdnaden av barnen till våldtäktsmannen som köpt sig en barnbrud? Hur tänkte de? Vad kände och hände inne i deras hjärtan när den avkunnande domen?
Varför vill män likna schimpanser istället för människor? De som hävdar och idealiserar mannens vilda kraft och brunst och kärleken till våldet? Vad ser deras ögon? Och vad tänker de på när de är alldeles ensamma med sig själva? Tycker de ens om sig själva då?
Vi har så många beslutsfattare, politiker och andra makthavare som skor sig på sina medmänniskor- girigt och skamlöst roffar de bit för bit av jordens resurser till sig själva. Och lämnar de små de sjuka de fattiga de svaga med allt mindre….Varför gör makten människan ond? Kanske är det dags att dela på makten och härligheten? Det är sällan man mår dåligt av att andra också har det bra- om man är vän med sig själv och sitt innersta. Tänker jag när jag ser ut över sjuksalen.
Och vad är det som saknas i hjärtat hos de kvinnor som sluter upp, ställer upp, följer upp män med makten och möjligheten till ställa till än mer jävelskap i världen? Vaför duger de inte till att älska de goda männen- de som finns orecis lite överallt. Men kanske inte med en plånbok fylld av stöldgods.
När man är på sjukhus så ser man skröpligheten hos människor- men också den enorma kraftfulla kärlek till livet och varandra som gör oss till just människor. Så varför låtsas vi där utanför i den så kallade verkligheten att bli av med två tre gram fett på kroppen är det viktigaste i världen? Ett nytt kök. Ytterligare en klänning att hänga in i garderoben . En tusenlapp till i löneförhöjning att spendera på saker vi egentligen inte behöver
Att älska och vårda sin kropp och själ är fint- men att besinningslöst springa i och utanför skyltfönster känns mer och mer som en djup livsångest och en förtvivlan över att man inte kan vara vettig i denna sortens verklighet vi låtsas tro att vi måste leva i.
Det är synd att det tycks behövs dödens närhet för att vi skall känna livets verkliga väsen.
Även vid en sjukbädd pågår ett liv, en verklighet och en vardag- men den går sin egna väg. Följer andra lagar. Bilden är mer fokuserad på här och nu. En hand i en hand. Det är allt. Visst vandrar tankar iväg- i minnen och i rädsla. Men hjärtat håller fast vid hoppet. Förtröstan. Och närvaron
Men ibland hamnar jag i den andra verkligheten- en rubrik som fångar mitt öga. Ett samtal på spårvagnen jag råkar höra. Och allt oftare frågar jag mig; vad är det som gått så fel?
Varför dömer en svensk domstol vårdnaden av barnen till våldtäktsmannen som köpt sig en barnbrud? Hur tänkte de? Vad kände och hände inne i deras hjärtan när den avkunnande domen?
Varför vill män likna schimpanser istället för människor? De som hävdar och idealiserar mannens vilda kraft och brunst och kärleken till våldet? Vad ser deras ögon? Och vad tänker de på när de är alldeles ensamma med sig själva? Tycker de ens om sig själva då?
Vi har så många beslutsfattare, politiker och andra makthavare som skor sig på sina medmänniskor- girigt och skamlöst roffar de bit för bit av jordens resurser till sig själva. Och lämnar de små de sjuka de fattiga de svaga med allt mindre….Varför gör makten människan ond? Kanske är det dags att dela på makten och härligheten? Det är sällan man mår dåligt av att andra också har det bra- om man är vän med sig själv och sitt innersta. Tänker jag när jag ser ut över sjuksalen.
Och vad är det som saknas i hjärtat hos de kvinnor som sluter upp, ställer upp, följer upp män med makten och möjligheten till ställa till än mer jävelskap i världen? Vaför duger de inte till att älska de goda männen- de som finns orecis lite överallt. Men kanske inte med en plånbok fylld av stöldgods.
När man är på sjukhus så ser man skröpligheten hos människor- men också den enorma kraftfulla kärlek till livet och varandra som gör oss till just människor. Så varför låtsas vi där utanför i den så kallade verkligheten att bli av med två tre gram fett på kroppen är det viktigaste i världen? Ett nytt kök. Ytterligare en klänning att hänga in i garderoben . En tusenlapp till i löneförhöjning att spendera på saker vi egentligen inte behöver
Att älska och vårda sin kropp och själ är fint- men att besinningslöst springa i och utanför skyltfönster känns mer och mer som en djup livsångest och en förtvivlan över att man inte kan vara vettig i denna sortens verklighet vi låtsas tro att vi måste leva i.
Det är synd att det tycks behövs dödens närhet för att vi skall känna livets verkliga väsen.
RSS Feed
