Jag gillar brittiska filmer och Tv-serier. Undviker amerikanska. Och minskar mitt tittande på svenska alster.
Jag tro min kärlek till det brittiska beror på deras förmåga att skickligt bygga karaktärer ända ner i minsta biroll. Att de har ett öga för det vidunderliga i det vardagliga. Det vackra i det lilla. Det fulsnygga. Alla nyanser får finnas. Kameran våga stanna vid ansiktens livsberättelser.
Amerikanska och dessvärre alltfler svenska produktioner är paketerade i samma presentpapper. Det går bara i svart och vitt. Ond och god. Kameraglidningar är softade och snabba. Polerade. Glatta. Som i sterila tomma rum där tomheten ekar. Där konsekvenserna inte hinns med i karaktärernas livscykel. Det går för fort.
I England vågar man lita på att det vardagliga ansiktet kan lysas upp av inre skönhet. I ett leende. I en blick. I landskapets gilla gång.
I USA är alla retuscherade kopior av samma malldocka. Och berättelserna uteblir och kunskapens frukt blir näringsfattig och smaklös.
Och ängsliga osäkra Sverige lider av lillebrorskomplex och vill växa upp och bli lika fräcka som Big Brother USA. Lite för sent ute. Lite mindre värt. Inte så bra.
Jag tittade på en serie som heter Broadchurch på Netflix och funderade på att en eminent skådespelerska som Oliva Colman förmodligen aldrig skulle få en huvudroll i USA och knappast längre i Sverige. Hon är nämligen väldigt lik en vanlig människa. Ful och fin. Stark och svag. Glad och sorgsen. Och är helt trovärdig i alla skiftningar en människa kan genomgå.
Jag blir så glad att Storbritanniens TV vågar visa mod i en väldigt ängslig mediavärld.
Jag vill också axla den manteln- en slängkappa full av mod- och våga vara hela skalan av mig – speciellt nu när min omvärld verkar vara skräckslagen för att sticka ut ur tidevarvets tillrättalagda deodrantade tjusighet.
RSS Feed
