Snart är det val i Sverige. Precis som i de flesta länderna i Europa och Trumps USA har debatten och valen kommit att handla om att markera nationella gränser, etniska kulturella linjer och sätt dit dem som inte passar innanför dessa. Oftast har det funnits ekonomiska argument att vi inte har råd att ta emot flyktingar. I Sverige skall vi sent omsider börja satsa på välfärden som fått stå tillbaka i några årtionden, medan de rika samlat förmögenheter på hög och konsumerat in oss i en klimatkris. Nu när välfärden ska även innefatta de mindre bemedlade så sätts den mot asylrätten - och flyktingarna får som vanligt fly till närmaste fattiga land. För att få lite tält över huvudet och en skål mat om dagen. Vi har inte plats och pengar att ta emot dem som flyr för sina barns liv. Men vi betalar gladligen en latte i engångsmugg för 43 kronor istället för ta med en termos med egenbryggt kaffe med ut. Och vem köper inte en ny mobil så fort den gamla börja sega sig för några tusentals kronor? Så frågan är väl snarare vad vi vill ha råd med??
Jag tänker ibland på min morfar och ett foto han hade på sitt barndomshem. En liten stuga på ett rum och kök i Gullbrandstorp och en liten köksträdgård . Hans mamma stod vid dörren i lång svart klänning. I huset bodde hans mamma med 11 barn då hans pappa dog tidigt.
Hon försörjde de yngsta barnen med att vara torggumma och sälja grönsaker, bär och frukter. De äldre barnen fick skaffa arbete och hjälpa till med försörjningen. Detta var under första världskriget och åren innan nästa krig kom. Jag träffade aldrig min morfars mamma. Inte som jag minns i alla fall. Men min morfar var en ganska schysst person. Som tog hand om barn och gillade livets mångfald. Han var inte rädd, min morfar. Och inte särskilt arg heller. Och inte var han rik på pengar att bevaka.
Vet ni att i dagens Sverige har vi minst 33 kvadratmeter boendeyta per människa om vi bor i staden(Stockholm) och uppemot 50 kvadratmeter boendeyta om vi bor i småstad eller landsbygd. Den ytan hade inte min morfar när han växte upp. Själv har jag 35,5 kvadrat till mitt förfogande. Jag får plats med väldigt mycket jag inte använder så ofta.om jag ska vara ärlig.
Enligt Hans Rosling så lever allt fler bättre, får bättre mat och utbildning. Men trots det så känns det som allt fler i den del av världen som har det allra bäst inte mår så bra att de orkar vara justa mot sina medmänniskor. Det har blivit en hård tid. Eller så är det bara så media vinklat det i sina sändningar. Hat hat hat. Kriget kommer. Terroristerna är här. Rädslan slår så lätt rot. Kärleken får maka på sig när rädslan ska fram.
Kanske är det helt cyniskt så att det går att tjäna massa pengar på hat och rädsla. Kärleken är inte så dyr i drift. Den är självförsörjande på något vis. Och växer och frodas alldeles utan pengar. Om vi ger den plats och tid.
Men rädslan behöver understödjas för den tar så mycket energi. Den behöver svarta rubriker och allvarliga röster i TV. Och den behöver ett stort mått av själslig tomhet och rädsla. För det verkar som om de som är ensammast är de som är räddast för de nya. Och det verkar finnas väldigt många ensamma människor bakom sin skärmar på en boyta som är lika stor som den som min morfar växte upp på med 10 syskon.
Är det ensamheten som gör oss så rädda? Att vi faktiskt inte räknas med i verkligheten? Att våga vara Nära någon levande människa och få lov att bry sig riktigt mycket om?
Alldeles på riktigt? Så att man är riktigt allvarligt sårbar så att livet och döden kan komma igenom alla skyddsmurar? Träffa vårt hjärta och göra oss både svaga och starka på en och samma gång?
Tänk om-
Att det kanske är viktigare att få tycka om någon än att bo stort och ensam?
RSS Feed
