Ja, varför röstar allt fler svenska män på ett för många rasistiskt, fascistiskt och hatiskt parti?
Varför bränner svenskar, troligtvis män, ner de allra fattigastes hem och slår ner de med nästan inget hopp om livet?
Vad är det som har hänt med landet Sverige? Någonting känns riktigt ruttet i landet Sverige. Känner jag när jag nås av nyheten att SD är det parti som flest män röstar på.
Jag tänker så här;
The times the are a changing. Allting förändras jämt- men just nu sker en stor svängning. Klockan slår- och en ny tid är på väg att randas.
Sverige mångfaldigas och globaliseras. Från varit homogent och isolerat.
Tiden går från ebb till flod, liksom.
Och allt är inte som det brukar. Som det var förr. När man visste var skåpet skulle stå. Förändring kan göra ont. Åtminstone när man är rädd att inte duga till. Att man inte vågar lära nytt. Eller är på väg att ramla från hög höjd.
Sverige blir också alltmer polariserat.
De allra rikaste blir allt rikare och de fattiga förblir fattiga. Och om möjligt ännu något fattigare. Möjligheterna att påverka sin situation i samhället kan te sig allt svårare för de som fötts vid sidan av framgångståget Sverige 2000.
Staden växer på landsbygdens bekostnad.
Det kommunikativa postmoderna samhället har tagit vid efter det tysta industriella.
Det går fort in i framtiden. Och många hinner inte med. Får inte plats. Vet inte hur. Eller vill inte. Jag tror det är en komplex blandning av allt
Polariseringen mellan könen ser ut att öka också. Kraven på att män skall vara riktiga män och kvinnor kvinnor – som det var på 1950-talet , ni vet- hörs i en tid när queer och transsexuellas röster växer sig starkare medialt. Vem är jag- om jag inte är ett definierat kön? Människa? Men som man har jag ju fått lov att bete mig som ett omänskligt svin. Att vara en människa blir då väldigt stort, ansvarsfullt och liksom heligt. Gyllene regel rules- Så kvinnor och människor från andra länder har kunnat förtryckas genom att de inte setts som människor….vilket psykologiskt intressant skapat något av ett odjur av manlighetens utövare…
Så -Kvinnor sexualiseras och objektifieras i allt grövre utsträckning i modet som i pornografin. För återställa maktordningen. Mannen överst-kvinnan underst.
Antalet övergrepp och våldtäkter visar på ett så stort kvinnohat av så många män- att det inte kan betecknas annat än ett gigantiskt samhällsproblem- samtidigt som medelklassens kvinnor tar mer och fler platser i styrelser och chefsbefattningar. De vågar och kan alltmer.
Och bruksamhällets söner platsar inte längre in. Det räcker inte med en kuk och två starka armar och en total lydnad inför överheten. Inte om du vill lyckas att förverkliga dig och nå framgång i vår nya osäkra värld. Insatsen har höjts. Och en kuk ger inte per automatik en fribiljett längre.
Så istället för att slåss på dansbanan eller knyta näven i fickan, när man inte räcker till, som förr om åren- så börjar tydligen alltfler män rösta på SD. Ett parti som vill ha det som en gång var. Eller som man tror att det var. När livet var enkelt efter mall. När frun hade middagen klar när man kom hem efter jobbet. Och de mest exotiska som fanns ar matinéfilmer som utspelades i fjärran länder under ledning av en stark vit man med ljuv liten blond familjeflicka vid sin sida. Mot en fond av dansande exotiska flickor i hulahula-kjolar och svartmuskiga män i konstiga kläder.
Nu bor vi sida vid sida med dessa exotiska och svartmuskiga människor. Och de pratar språk som de flesta av oss inte förstår. De kommer från krig och fattigdom. Från våld och misär. Med en hunger och en rädsla. De är lika rädda som landsbygdens pojkar på Epatraktorn. Och rädslan slår split mellan de räddaste. Och hopplösheten föder drömlöshet och tomhet. En nedåtgående spiral har just startat sina varv
De enda som inte är lika rädda är de nya starka kvinnorna. De skrattar och lever. Utvecklas och invecklas. Tar plats och finns. Uttrycker sig.
Så hatet frodas i det ordlösa utanförskapet, i förorten, i herrbastun, i fotbollsgemenskapen i småstaden- medan innanförskapet bygger gathered communitys i gentrifierade stadskärnor. Och unnar sig daglig lyx av självförverkligande i en uppåtstigande spiral.
Och de män som befinner sig längst bort slår på varandra – och hatar kvinnor. De män som äger jorden lever tryggt i överflödets glada dagar, i framgångens sus och rus. Dem vågar inte SD och männen ge sig på. Varför ,undrar jag?
Kanske har jag fel- kanske har jag korn på något. Hursomhaver så växer ett Sverige fram som känns konstigt och gör ont i mig när jag tittar åt det hållet.
Ska jag titta bort, åt det andra hållet- och fylla mig med det vackra och starka?
Är jag en förrädare då- som inte viger mitt liv åt kampen mot det onda? Eller är det den enda vägen att gå för mig ? finns det ett annan väg? Som att vara i så mycket ljus att det tar bort mörkret. Bit för bit. Skugga för skugga. Att vara emot skapar fienden. Att vara för – är ett nytt sätt att vara.
Varför bränner svenskar, troligtvis män, ner de allra fattigastes hem och slår ner de med nästan inget hopp om livet?
Vad är det som har hänt med landet Sverige? Någonting känns riktigt ruttet i landet Sverige. Känner jag när jag nås av nyheten att SD är det parti som flest män röstar på.
Jag tänker så här;
The times the are a changing. Allting förändras jämt- men just nu sker en stor svängning. Klockan slår- och en ny tid är på väg att randas.
Sverige mångfaldigas och globaliseras. Från varit homogent och isolerat.
Tiden går från ebb till flod, liksom.
Och allt är inte som det brukar. Som det var förr. När man visste var skåpet skulle stå. Förändring kan göra ont. Åtminstone när man är rädd att inte duga till. Att man inte vågar lära nytt. Eller är på väg att ramla från hög höjd.
Sverige blir också alltmer polariserat.
De allra rikaste blir allt rikare och de fattiga förblir fattiga. Och om möjligt ännu något fattigare. Möjligheterna att påverka sin situation i samhället kan te sig allt svårare för de som fötts vid sidan av framgångståget Sverige 2000.
Staden växer på landsbygdens bekostnad.
Det kommunikativa postmoderna samhället har tagit vid efter det tysta industriella.
Det går fort in i framtiden. Och många hinner inte med. Får inte plats. Vet inte hur. Eller vill inte. Jag tror det är en komplex blandning av allt
Polariseringen mellan könen ser ut att öka också. Kraven på att män skall vara riktiga män och kvinnor kvinnor – som det var på 1950-talet , ni vet- hörs i en tid när queer och transsexuellas röster växer sig starkare medialt. Vem är jag- om jag inte är ett definierat kön? Människa? Men som man har jag ju fått lov att bete mig som ett omänskligt svin. Att vara en människa blir då väldigt stort, ansvarsfullt och liksom heligt. Gyllene regel rules- Så kvinnor och människor från andra länder har kunnat förtryckas genom att de inte setts som människor….vilket psykologiskt intressant skapat något av ett odjur av manlighetens utövare…
Så -Kvinnor sexualiseras och objektifieras i allt grövre utsträckning i modet som i pornografin. För återställa maktordningen. Mannen överst-kvinnan underst.
Antalet övergrepp och våldtäkter visar på ett så stort kvinnohat av så många män- att det inte kan betecknas annat än ett gigantiskt samhällsproblem- samtidigt som medelklassens kvinnor tar mer och fler platser i styrelser och chefsbefattningar. De vågar och kan alltmer.
Och bruksamhällets söner platsar inte längre in. Det räcker inte med en kuk och två starka armar och en total lydnad inför överheten. Inte om du vill lyckas att förverkliga dig och nå framgång i vår nya osäkra värld. Insatsen har höjts. Och en kuk ger inte per automatik en fribiljett längre.
Så istället för att slåss på dansbanan eller knyta näven i fickan, när man inte räcker till, som förr om åren- så börjar tydligen alltfler män rösta på SD. Ett parti som vill ha det som en gång var. Eller som man tror att det var. När livet var enkelt efter mall. När frun hade middagen klar när man kom hem efter jobbet. Och de mest exotiska som fanns ar matinéfilmer som utspelades i fjärran länder under ledning av en stark vit man med ljuv liten blond familjeflicka vid sin sida. Mot en fond av dansande exotiska flickor i hulahula-kjolar och svartmuskiga män i konstiga kläder.
Nu bor vi sida vid sida med dessa exotiska och svartmuskiga människor. Och de pratar språk som de flesta av oss inte förstår. De kommer från krig och fattigdom. Från våld och misär. Med en hunger och en rädsla. De är lika rädda som landsbygdens pojkar på Epatraktorn. Och rädslan slår split mellan de räddaste. Och hopplösheten föder drömlöshet och tomhet. En nedåtgående spiral har just startat sina varv
De enda som inte är lika rädda är de nya starka kvinnorna. De skrattar och lever. Utvecklas och invecklas. Tar plats och finns. Uttrycker sig.
Så hatet frodas i det ordlösa utanförskapet, i förorten, i herrbastun, i fotbollsgemenskapen i småstaden- medan innanförskapet bygger gathered communitys i gentrifierade stadskärnor. Och unnar sig daglig lyx av självförverkligande i en uppåtstigande spiral.
Och de män som befinner sig längst bort slår på varandra – och hatar kvinnor. De män som äger jorden lever tryggt i överflödets glada dagar, i framgångens sus och rus. Dem vågar inte SD och männen ge sig på. Varför ,undrar jag?
Kanske har jag fel- kanske har jag korn på något. Hursomhaver så växer ett Sverige fram som känns konstigt och gör ont i mig när jag tittar åt det hållet.
Ska jag titta bort, åt det andra hållet- och fylla mig med det vackra och starka?
Är jag en förrädare då- som inte viger mitt liv åt kampen mot det onda? Eller är det den enda vägen att gå för mig ? finns det ett annan väg? Som att vara i så mycket ljus att det tar bort mörkret. Bit för bit. Skugga för skugga. Att vara emot skapar fienden. Att vara för – är ett nytt sätt att vara.
RSS Feed
