Oj, vad många moderna föräldrar verkar ha bråttom med att lämna in sina efterlängtade barn på förskolan! Barnet hinner knappt födas och ammas klart innan det är dags att komma till de andra 20 barnen på förskoleavdelningen. Från tidiga morgonen till sena eftermiddagen. Tror vi verkligen att det är för barnens bästa? Att de liksom missar något vid ett och ett halvt års ålder- om de inte socialiseras in i grupp så snabbt som det bara går. Att de inte kan lära sig livsviktiga saker hos mamma och pappa? I dessa unga år?
Jag träffade ett undantag i dag- en mamma som tillsammans med pappan varit hemma i dryga två år innan det är dags för dagisdebut i höst. Och jag blev så glad när jag hörde hur lite de gjorde på dagarna - hur långsamt timmarna a fick flyta fram i den lillas tempo och takt. Njuta och umgås. Lära känna en ny människa.
Jag har full förståelse för ensamstående eller väldigt fattiga föräldrar att de av ekonomiska skäl är tvingade tillbaka till arbetslivet – för att få råd med hyra och mat. För det behöver också små barn- tak över huvudet och mat i magen. Och då är det så.
Men de andra då- sammanboende föräldrar med gemensamma inkomster på uppemot 50- 60 000 kr i månaden…varför lämnar de bort sina barn vid så ringa ålder? För att inte missa ett par steg på karriärstegen? Bli omsprungen av en barnlös jävel? Missa kunskaper? Ny teknik. en omorganisation? Eller vad är det som driver så många att lämna bort sina barn så tidigt? undrar jag.
Vi anses vara arbetsföra i ca 47 år. Säg att man pluggar i 4 år. Är hemma med barn i 2 -3 år…då står man till arbetsmarknadens förfogande i 40 år. Nog fasiken hinner man klättra i karriären under så många år- om det är det man vill. Och lek med tanken att varje förälder skulle vara hemma i bortemot 5 år med barnen och bara kunna lönearbeta i 38 år…så känns det ju inte så farligt revolutionerande, väl? Arbetslivet leder ju ändå med 38-5 liksom…. Man gör ju sin plikt mot samhället och kapitalisterna- de får ju sitt av ditt arbete under många mång år. Ca 50 % av vårt arbete lär ju gå till vinstmaximeringen....och det känns ju angeläget att vara med på...Eller ?
För när man längtade efter barn så var det väl för att vara med dem och se livet från nya perspektiv. Och att få rötter i det viktiga. Och att bara vara får ta tid. Så vad det i alla fall för mig.
Jag har tre barn- och EFTER de har fötts har jag arbetat som kansliansvarig, bibliotekarieassistent, projektassistent, projektledare, verksamhetsutvecklare och ekonomiansvarig ,personalchef. Trots att jag har varit hemma i nästan 6 år med dem- och arbetat i deltid under ca 10 år och har en 12- 15 år s arbetsliv framför mig….Jag tror inte jag är unik, faktiskt!
Jobben har kommit och gått- men åren med barnen har bestått. Deras små händer. Upptäcksfärder. Samtal i olika faser och åldrar.
Nu kanske en del invänder att så kanske det funkade för 20 år sedan, men så ser inte världen ut nu. Det sa man till mig också- men världen ändrade sig! För mig med flera! Och ingen lär har dött med orden"Synd att jag inte lönearbetade lite mera"...
Så till alla unga- njut av era barn och de åren så mycket det bara går. För de växer upp- fort, mycket fort- och snart så bor de inte här längre! Och det tar inga 38 – 40 år, det inte!
Jag träffade ett undantag i dag- en mamma som tillsammans med pappan varit hemma i dryga två år innan det är dags för dagisdebut i höst. Och jag blev så glad när jag hörde hur lite de gjorde på dagarna - hur långsamt timmarna a fick flyta fram i den lillas tempo och takt. Njuta och umgås. Lära känna en ny människa.
Jag har full förståelse för ensamstående eller väldigt fattiga föräldrar att de av ekonomiska skäl är tvingade tillbaka till arbetslivet – för att få råd med hyra och mat. För det behöver också små barn- tak över huvudet och mat i magen. Och då är det så.
Men de andra då- sammanboende föräldrar med gemensamma inkomster på uppemot 50- 60 000 kr i månaden…varför lämnar de bort sina barn vid så ringa ålder? För att inte missa ett par steg på karriärstegen? Bli omsprungen av en barnlös jävel? Missa kunskaper? Ny teknik. en omorganisation? Eller vad är det som driver så många att lämna bort sina barn så tidigt? undrar jag.
Vi anses vara arbetsföra i ca 47 år. Säg att man pluggar i 4 år. Är hemma med barn i 2 -3 år…då står man till arbetsmarknadens förfogande i 40 år. Nog fasiken hinner man klättra i karriären under så många år- om det är det man vill. Och lek med tanken att varje förälder skulle vara hemma i bortemot 5 år med barnen och bara kunna lönearbeta i 38 år…så känns det ju inte så farligt revolutionerande, väl? Arbetslivet leder ju ändå med 38-5 liksom…. Man gör ju sin plikt mot samhället och kapitalisterna- de får ju sitt av ditt arbete under många mång år. Ca 50 % av vårt arbete lär ju gå till vinstmaximeringen....och det känns ju angeläget att vara med på...Eller ?
För när man längtade efter barn så var det väl för att vara med dem och se livet från nya perspektiv. Och att få rötter i det viktiga. Och att bara vara får ta tid. Så vad det i alla fall för mig.
Jag har tre barn- och EFTER de har fötts har jag arbetat som kansliansvarig, bibliotekarieassistent, projektassistent, projektledare, verksamhetsutvecklare och ekonomiansvarig ,personalchef. Trots att jag har varit hemma i nästan 6 år med dem- och arbetat i deltid under ca 10 år och har en 12- 15 år s arbetsliv framför mig….Jag tror inte jag är unik, faktiskt!
Jobben har kommit och gått- men åren med barnen har bestått. Deras små händer. Upptäcksfärder. Samtal i olika faser och åldrar.
Nu kanske en del invänder att så kanske det funkade för 20 år sedan, men så ser inte världen ut nu. Det sa man till mig också- men världen ändrade sig! För mig med flera! Och ingen lär har dött med orden"Synd att jag inte lönearbetade lite mera"...
Så till alla unga- njut av era barn och de åren så mycket det bara går. För de växer upp- fort, mycket fort- och snart så bor de inte här längre! Och det tar inga 38 – 40 år, det inte!
RSS Feed